Om någon i Night City pratar om njutning, lust, släppa på trycket eller annat sedeslöst finns det bara en plats i megastaden de kan syfta på: Jig-jig street. Det trånga kvarteret i centrala Japantown är smältdegeln för allt snusk på västkusten. Det räcker med att sätta en tå på dess gator för att känna en äcklig sensation slingra sig upp för ryggraden – eller snubbla över en dildo.
Varför någon frivilligt går dit begriper jag inte men vis åldring berättade för mig att jag inte bör döma de som lockas dit. Livet som edgerunner är tufft i Night City, men såna som jag har iallafall valet och friheten att vara kräsna. En vanlig choomba på gatorna har inget val alls. Medan vi springer på kanten, är de på väg att falla över den. Då är Jig-jig street en billig tröst.
Oavsett vilket funktion Jig-jig street fyller i denna gudsförgätna stad avskyr jag den. Även om jag är en väldigt saklig person känner jag ett starkt behov av spirituell rening efter ett besök på det röda ljusområdet. Tack och lov är jag alltid välkommet hos Misty i Chinatown. Hon är för bra för den här staden. Det var Jack också.
Sannolikt den bästa storstaden i ett spel
I föregående Cyberlogg hanterade vi första intrycket av Cyberpunk 2077 på gamla konsoler (Playstation 4 i det här fallet). Du kan läsa om de grafiska bristerna och prestandan här. I detta inlägg ska vi istället prata om något betydligt mer positivt: Night City!
Det enskilt bästa med Night City är dess variation. Precis som i en verklig stad är kontrasterna mellan områden – och även inom kvarter! – en konsekvens av tid och samhällsutvecklingar. Enligt mig är det avgörande för en miljös trovärdighet att den har kontraster. Och herre gud Night City har dem! Det kan vara allt från olika lager av asfalt på en trafikerad väg, eller ogräs som tagit över en park. Du hittar det i fallfärdiga byggnader bredvid butiker i stål och glas. Bara genom att gå ner en gata kan du se materiella, geometriska och ekonomiska kontraster bland byggnader och människor. Det är en fröjd för ögonen och skapar en stark stämning som jag inte kan värja mig mot.
Jag älskar Night City.
Vi vill tacka Bandai Namco Nordic som ger oss möjligheten att recensera Cyberpunk 2077.
Smuts är också något som höjer Night Citys trovärdighet och närvaro. I en intervju med kollektivet har senior level designer Miles Toast berättat att de placerat allt skräp i Night City för hand istället för att låta en algoritm fylla världen med innehåll. Jag är tacksam att de tog sig tid med det, för staden känns befolkad, levande. På samma sätt hjälper alla små matstånd och gatuförsäljare till att förstärka bilden av en dyster framtid där alla lever trångt och fattigdomen är hög. Bladerunner och Ghost in the Shell är andra medier som framgångsrikt målat upp realistiska stadsmiljöer. Nu kan vi lägga till Cyberpunk 2077 och Night City till listan.
