En resetknapp
Jag minns alla gamla konsoler från det gamla goa 90-talet. Samtliga hade en gemensam sak: en resetknapp. Strulade spelet eller att man bara ville bryta mitt i så var knappen en skänk från ovan. Bara trycka och vips var skärmen svart. Inte behövde spelaren oroa sig om att paja konsolen eller utsätta den för onödiga risker. Det är något jag starkt saknar (jag blänger på dig PS4!) och helst vill återinföra till nästa generation.
Inga laddningstider och jobbigt kontotrassel
Det här händer mig ganska ofta. Jag är spelsugen och vill snabbt komma tillrätta med kontrollen i handen. Slår på konsolen och möts av en text som tvingar mig att ladda ned en megastor uppdatering som tar evigheter att genomföra. Givetvis har dagens spelstandard ett pris att betala med installationer som krävs för att hoprafset ska fungera. Då drömmer jag mig bort till barndomen där det enda jag behövde göra var att stoppa ned kassetten i hålet och sätta igång. Inga krav på internetuppkoppling, inga konton med struliga lösenord, inga in- och utloggningar eller begränsat internminne, ingen anonym kundtjänst som knappt kunde kontaktas – bara ren enkelhet. Är detta för mycket begärt år 2019?
Tillräckliga sladdar, laddbara kontroller och kontrollportar
Nintendos nylanseringar av SNES och NES tog verkligen priset för sina korta kontrollsladdar som knappt nådde ända fram till soffan. Detta mönster gäller även för PS4 och Xbox One som dras med samma problem. Lägg till otillräckliga kontrollportar och kravet att ladda kontrollerna för att de ska funka och haveriet är komplett. Då minns jag Nintendo 64-eran när sladdarna var tillfredställande långa med hela fyra ingångar att leka med. Goldeneye 007 och Mario Kart var givna favoriter när konsolen gick varm i föräldrahemmet med kompisarna. Gud vad mycket tid vi spenderade framför dumburken genom kontrollens tekniska utformning, något undertecknad minns med värme.
Spelmanualerna
Jag kanske har blivit gubbe i förtid men manualerna som följde med samtliga pappers- och plastfodral saknar jag något oerhört. Det var liksom halva nöjet att studera innehållet över spelet i dem. Allt från handling till fiender var noggrant nedtecknade. Dagens inbygga tutorials har långtifrån det känslomässiga värde som manualen hade då. Kanske är det att dags att sörja för spelmanualens comeback?
