I Steam Next Fest 2024 (eller Steam förfestival) är det många utvecklare och utgivare som tävlar om tid i strålkastarljuset. Steams spelfestivaler är över huvud taget ypperliga tillfällen att stifta bekantskap med titlar man kanske annars inte skulle ha närmat sig. Det gäller extra för Next Fest, som fokuserar på titlar som inte släppts ännu. Det kan vara allt från spel som släpps om en vecka till titlar som bara precis är spelbara. Här tänker jag sammanfatta de jag själv hinner spela och huruvida jag lägger till dem i min önskelista. Och som en liten statistisk kuriositet: Min önskelista före Steam Next Fest 2024 är 780 titlar stark.
Morkull Ragast’s Rage
Här har vi en som kikat både en och två gånger på Hollow Knight. Det är med andra ord dags för metroidvaniatorsken att komma fram igen.
Den spanska studion Zaragoza får här hjälp av utgivaren SelectaVisión/SelectaPlay, men det märks att de är gröna. Allt från fysiken i hopp och slagsmål till bandesignen känns lite så där. Det största problemet är dock att manuset inte har någon fjärde vägg, alls. När du parar ihop det med en engelska som är märkbart spanskfärgad (dock med väldigt få fel i grammatik och stavning), blir det lite ”cringe”.
Morkull Ragast’s Rage har potential, om det här är en tidig demo. Annars skulle jag vilja påstå att här saknas fingertoppskänsla. Att få kontrollen rätt i ett metroidvania med hacka-slå-typen av slagsmål är A och O, särskilt som vi är så bortskämda med löjligt tajta spel i subgenren.
Önskelistad? Nej. Men min nyfikenhet finns ändå där.
Rise Eterna War
Rise Eterna var inget vidare spel, utan tjänade mer som en påminnelse om hur bra man kan ha det i jämförelse. Det var självklart inte helt utan meriter, framför allt i sitt estetiska utförande. Därför förtjänar den här uppföljaren sin plats på min radar.
Rise Eterna War är för det första en (nästan) helt annan genre än sin föregångare. Det är samma typ av tornförsvarsspel som Metal Slug Defense, fast utan pay-2-win-mekanismer. Du bygger trupper, av vilka du har två till en början: gruvarbetare och halvstark närstridsnisse. Du får fler och fler som du sedan också kan uppgradera i takt med att belöningspengarna trillar in.
Jag tycker om den här typen av spelupplägg och har faktiskt saknat en variant som inte tvingar dig att betala för de roliga prylarna. Rise Eterna War har dessutom fördelen på att bygga vidare på en existerande story som ändå är rätt okej (om än lite ”edgy”). Lägg där till att soundtracken är en riktig stämningshöjare, även om en del är återanvänt. Och vem bryr sig om återvinning när det är bra material? Det är ju då det ska återvinnas!
Önskelistad? Utan tvekan!
Lysfanga: The Time Shift Warrior
Lysfanga kommer väldigt snart, redan den 13 februari, men är spelbart som demo under Steam Next Fest 2024. Det utvecklas av franska Sand Door, som mest består av nyexaminerade utvecklare, och ges ut av Spotlight by Quantic Dreams. Det utannonserades redan i juli, och har en rätt gedigen AA-kvalitetsstämpel om sig. Faktum med att du kan läsa vår recension av Lysfanga: The Time Shift Warrior redan nu.
Undertiteln The Time Shift Warrior säger egentligen allt vi behöver veta, i princip. I Lysfanga slåss du i mindre arenor där du ska besegra alla fiender. Egenheten är att du har flera försök på dig, samtidigt, via dina tidskloner. Att lägga upp en strategi för vart och ett av försöken och noggrant avväga när det är dags att lämna vidare till nästa är för mig en helt ny typ av strategispel. Tillsammans med det snabba, enkla och väldigt expanderbara slagsmålssystemet känns det här verkligen som en titel att se fram emot. Om inte annat vill jag gärna se speedrunners totalt bräcka spelet så småningom.
Alla arenor har en viss tid på vilken du ska klara av dem för att få, utgår jag från, troféer/cheevos. Jag ser en väldigt vanebildande, rentutav beroendeframkallande jakt av dessa framför mig – och jag är helt redo.
Önseklistad? Ja. Nästan förbokad. Men bara nästan.
Dream Tactics
Demoversionen av Dream Tactics har varit ute något längre än festivaldags, men den får en liten ruta här i alla fall. Dream Tactics är ett strategirollspel som tagit inspiration från Game Boy Advance-generationen av spel. Som en uppfödd på Fire Emblem, Onimusha Tactics, Rebelstar Tactical Command med många flera är det här musik för mina öron. Det är tyvärr inte riktigt så influerat som det vill påvisa, men Dream Tactics verkar ändå ha hjärtat på rätta stället.
Du spelar som två drömkrigare som snart lär bli ett helt gäng. Syftet är som så ofta förr att rädda (dröm)världen och det gör man via att turas om att puckla på varandra. Fienderna är passande nog kuddar och storyn är lika lättsam som färgpaletten är livfull. Världen är dessutom helt sammanhängande och nästan lite Zelda-aktig. Alla slagsmål utspelar sig på precis samma skärm utan några häftiga övergångar till separata slagfält.
Jag för tillstå att karaktärsporträtten och systemet med kort gör att jag drar öronen åt mig lite. Med en lite annorlunda stil och ett mer rättframt system än just kort hade Dream Tactics varit som figursytt till mig. Men det som finns här har helt klart min nyfikenhet – särskilt om det inte är fråga om någon 40-timmarsresa.
Önskelistad? Överväger starkt … okej då.
Awaken – Astral Blade
Ett kinesiskt metroidvania med en science fiction-intrig som inkluderar cyborger, nanomaskiner och spöken. En titt på bilderna och de flesta är nog ändå rätt sålda, fans av subgenren eller ej; Awaken – Astral Blade är ett väldigt vackert spel.
Förra året vid den här tiden spelade jag Afterimage under liknande omständigheter. Jag finner mig själv i en väldigt liknande situation nu, där jag långsamt men med fast hand nöter ner en jobbig boss fram till dess mönster sitter och jag kan börja jämna ut siffrorna något. Jag tror i slutänden det blev 20-1 till bossen, och jag fick frågan om att sänka svårighetsgraden två gånger.
Awaken – Astral Blade har dock inte riktigt det tajta slagsmålssystem man skulle vilja ha i ett hacka-slå-utforska. Spelet vill verkligen att du ska utnyttja kontringar, men låser greppet bakom uppgraderingsvaluta. Jag valde hellre annat, vilket kan förklara svårigheten jag hade med demon/-en.
Tyvärr är plattformandet och utforskandet inte riktigt lika vackert som spelet är i stillbilder. Sömmarna syns lite och plattformarnas utformning får precisionen att kännas opålitlig. Jag tror också det är för sent för utvecklarna att bena ut de problemen jag har med titeln, men den som lever får se.
Önskelistad? Nja, bara precis. Om inte annat för att det är så fint att titta på.
Akumi Wars
Ett mindre charmigt försök att fånga lite av magin från forna lördagsmorgonserier. Akumi Wars är en del Totally Spies och en del Kim Possible, men lyckas inte göra någon av dem särskild rättvisa. Själva storyn med unga prisjägare är inte utan meriter, men demon hinner bara visa jobbiga stereotyper jag känner mig väldigt klar med. Den konstnärliga riktningen är ett experimentellt sammelsurium som mest påminner om leksakerna du hittade längst bak, längst ner i hyllorna på leksaksaffärer som numera är ett minne blott.
Du kastas snabbt in i en turbaserad JRPG-esk strid som påminner lite om Mega Man Battle Network, om det hade skapats under Flash:s storhetstid (minns ni Flash?). Efter den fyra vågor långa introduktionsfajten är allt frid och fröjd tills din följeslagare bryter fjärde väggen för att berätta att utvecklarna inte kunnat designa ett intro utan behöver skriva allt på näsan för att spelaren ska få ta del av det. Nåja, det är klumpigt, men åtminstone ärligt. Menyn efter, där man utrustar sig med förmågor av olika slag, fastnade jag på och kunde inte ta mig ur. Det visade sig att en Skippa-knapp hade låst fast sig där.
Nåja, jag startade om och fann snart att nästa NPC jag pratade med förklarade näst intill samma sak som den fjärde-vägg-hatande förlöparen – med exakt samma ord. Och visst är det mycket information som bakas in här, men det vore inte oerhört att bara portionera ut lite grann i berättelsen, eller? Akumi Wars gör inget bra första intryck alls. Mellan alla urvattnade (men åtminstone rättstavade!) dialoger är det i princip bara enkla turbaserade strider och lite uppsättningskontroller där du väljer förmågor efter bästa … förmåga. Jag orkade cirka 30 minuter.
Önskelistad? Absolut inte.
Abathor
Abathor lyckas alldeles utmärkt med en demos absolut viktigaste uppdrag: Att ge mersmak. Det är i allra högsta grad ett arkadspel, synnerligen likt Rastan och Völgarr the Viking. Svårighetsgraden är dock inte i närheten av någon av dessa, utan var jämn, förutsägbar och välkomnande.
I Abathor kan du spela som en av fyra karaktärer. Min vana trogen valde jag valkyrie-karaktären (jag kör nästan alltid Thyra i Gauntlet) och kunde med lätthet ta mig genom hela rasket med bara en falldöd. Demot tog 20 minuter och bestod av en handfull banor och två bossar. Precis efter andra bossen mottog sina första hugg avbröts demot, vilket är så sniket genialiskt att jag höjer på hatten.
Bandesignen är tilltalande och lagom full av hemligheter, fysiken och slagsmålen är riktigt tajta och spelet låter dig med jämna mellanrum köpa coola uppgraderingar för kosingen du samlat på dig. Abathor är inte bara en ynnest att får spela; det är en fantastisk titel att lyssna på också. Ljuddesignen sticker måhända inte ut nämnvärt, men det gör soundtracken! Som om inte allt detta vore nog kommer Abathor ha co-op när det släpps. Mums!
Önskelistad? Ja, ja och åter ja! Ge mig det nu, rakt i armvecket!
Lords of Exile
En generös dos NES-estetik blandat med solklara influenser (om än inte ett exakt ljudavtryck) från Mega Drive-ljudet och vi har en vinnare. Lords of Exile är i princip mer av Bloodstained: Curse of the Moon både i fysiken och sin visuella identitet – måhända något mer blodigt.
Demon tar spelaren genom två banor med tillhörande bosstrider. Vi får bekanta oss med vapen (svärd), subvapen (knivar eller liar) och ett själsystem som liknar Sorrow-duologin i Castlevania. Det hela sitter som hand i handske. Även om hoppen är lite åt det stela hållet, inte helt olikt Castlevania-trilogin på NES, har det åtminstone inte samma rigida dedikation bakom varje hopp. Det är mest att din spelkaraktär känns tung, så se till att du verkligen hoppar från kanten av varje plattform!
Lords of Exile släpps redan till Valentin, om fem dagar i skrivande stund. Det känns betryggande att det verkligen känns som ett bra spel redan. Hade jag varit planlös denna Alla hjärtans dag hade jag lätt unnat mig den här titeln som lite plåster på såren (eller lök på laxen, beroende på hur du ser det).
Önskelistad? I allra högsta grad!
Denna lista kommer (eventuellt, i mån av tid) att uppdateras under veckans gång.
