Hennes resa löpte vidare. Hon hade lurat döden mer än en gång och stigen mot ny kunskap fortsatte. På hennes resa mötte hon många människor, alla med sina egna livsöden, sina egna bekymmer, sina egna berättelser. Vissa berättade fantastiska historier om sina tidigare liv som äventyrare, andra bad henne om hjälp att göra saker som var för farliga för dem själva. Som en erfaren äventyrare hade hon inga problem med det. Hennes färdigheter och hennes kunskap behövde ständigt bli bättre för att kunna möta det som låg framför henne.
Hon hjälpte gärna till.
Hon hade mött söner, döttrar, fäder, mödrar – alla lika ivriga att kämpa i kriget. Vissa slogs för deras land mot det invaderande imperiet. Tappra krigare som med stolthet försvarade sin historia och sitt arv; som stolta vagabonder av vinterlandet i norr. Somliga ansåg att dessa territorier tillhörde imperiet, att tiderna förändrades och att de behövde förändras med dem. Med tanke på drakarnas återuppståndelse var det inte konstigt. Människor var rädda och behövde en trygg punkt i en annars osäker tillvaro som en konservativ livsstil inte kunde ge dem.
Men som vanligt i krigstider är det alltid mindre människor som kommer i kläm. Dessa människor var de som, enligt henne, hade de mest fascinerande berättelserna att dela med sig av. Hon stannade ofta till i de små byarna lite längre än nödvändigt för att ta del av den vardag man sällan hör om. Av alla de människor hon träffat var det en som fångade hennes intresse mer än någon annan. Då hon kom in i byn som låg vid foten av berget, utmattad efter konfrontationer med banditer, långa vandringar och ett skoningslöst väder sökte hon sig snabbt till värdshuset för en kort vila.
Byn vid bergets fot
”Välkommen in!”
En vänlig röst hördes från andra sidan lokalen. Hon gick fram till värdshusvärden med tunga, utmattade steg.
”Jag skulle vilja hyra ett rum för natten.” sa hon andfått. Hon satte sig ner och pustade ut, beställde en bägare mjöd och lät benen vila.
I bakgrunden kunde hon höra musik spelas av en trubadur. Den var en hyllningssång till det snöklädda landet i norr, om hur den ”drakfödde” skulle komma.
”Så…vad händer här omkring?” frågade hon.
Värdshusvärden berättade om byns historia och De Sjutusen Stegen – en stig som leder upp till bergets topp där ett sällskap av visa män, kunniga inom ett urgammalt språk befann sig. Hon hade inga intentioner att bestiga berget ännu, men hon visste att hon förr eller senare skulle behöva göra den resan också. De hade kallat på henne. Värdshusvärden fortsatte.
”…och sen har vi en man som bor i utkanten av byn, vid den övergivna vattenkvarnen. En märklig figur. Ah, det är en tragisk historia…”
Han pausade kort och såg ut att minnas tillbaka. ”En dag gick hans syster ut för att plocka växter och örter till sina drycker, precis som hon alltid gör. Men den här gången återvände hon inte.”
Värdshusvärden såg bekymrad ut.
”Vad hände?” frågade hon, ivrig att höra resten av berättelsen.
”Ingen vet. Men med tanke på de faror som finns utanför den här byn, för att inte tala om träsket till öster, har hon säkert tagits av rovdjuren eller den skoningslösa naturen.”
”Hur tog hennes bror det?”
Värdshusvärden såg obekväm ut.
”Hm jo ja det är ju just det – Jag har sagt till honom att hon fortfarande är ute och samlar ingredienser. Du förstår, han är lite…speciell, skulle man kunna säga.”
Han gjorde en kort paus med en menande blick.
”Han har varit lite…utom sig, sedan hon försvann och jag har helt enkelt inte hjärta nog att berätta hur det egentligen är för honom.”
Hon drack upp sitt mjöd och lämnade gick ut genom dörren med stegen riktade mot broderns hus.
Kvarnen hade inte använts på länge och huset var i spillror. En lång tid utan skötsel hade lämnat sina spår och väggarna var förfallna. Taket var i spillror och fyllde sin funktion på något enstaka ställe. Varför har ingen förbarmat sig över honom? Gett honom mat och husrum? Lite omtanke? Är de helt enkelt för rädda för att närma sig honom, eller bryr de sig helt enkelt inte?
”Ursäkta?” sade hon försynt då hon sökande tog sig in i spillrorna.
Mannen gick fram och tillbaka och mumlande något för sig själv.
”Ursäkta mig.”
Han ryckte till när han hörde hennes röst, som om hon drog honom ur en trans.
”Hon kommer tillbaka. Hon kommer tillbaka, eller hur?” mumlade han för sig själv medans han sneglade på henne.
”Ta det lugnt. Vad är det som har hänt?”
”Hon gick för att plocka ingredienser och har inte kommit tillbaka. Men hon kommer komma tillbaka. Hon sa att hon skulle komma tillbaka.”
Hon kunde inte hjälpa att tycka synd om honom. Han intalade sig själv ständigt att hon förr eller senare skulle komma hem igen, men hon kunde se att oron hade satt sina spår.
”Hur längesedan var det?” frågade hon.
”Åh, jag vet inte…ett par år kanske.” svarade han.
Hon visste då att avsaknaden av sin syster hade tagit det bättre av honom.
”Jag kan försöka ta reda på var hon är, vad som har hänt med henne.” sa hon lugnande.
”Skulle du göra det för mig? Åh tack, främling!”
Hon nickade instämmande med ett svagt leende, som om hon försökte ge honom hoppet åter.
Brödraskapet
När hon gav sig iväg för att hitta systern korsade hennes väg av det ena äventyret efter det andra. Tiden passerade och hon bestämde sig för att slutligen gå till botten med den försvunna systern, så att den stackars token äntligen kan få lite sinnesfrid. Det spelar ingen roll om hon är vid liv eller inte. Han förtjänar att få ett avslut på det här och få gå vidare med sitt liv. Det tragiska var att hon verkar ha varit den enda som faktiskt har försökt hjälpa honom efter alla dessa år. Den enda som har vågat prata med honom. Den enda som har brytt sig.
En tid innan besöket i byn vid bergets fot hade hon träffat Det Mörka Brödraskapet. Det var en hemlig, ockult order som jobbade i mörkret, lönnmördare som utförde det andra inte kunde, vare sig det var för farligt eller för politiskt känsligt. Eller helt enkelt moraliskt oförsvarbart.
Efter några veckor i deras tjänst korsades deras vägar ännu en gång. Hon bestämde sig för att kontakta dem och se vad de ville, innan hon fortsatte sökandet efter systern. Ledaren för denna order var en skrämmande kvinna man inte gärna ställde sig på kant med. För att undvika en onödig konflikt valde hon därför att besvara hennes efterfrågan utan fördröjning.
”Välkommen hem, syster” sade kvinnan med en lugn röst.
”Vad ska jag göra?” frågade hon.
”Tala med Nazir. Han har den information du behöver.”
Hon nickade bekräftande till sin ledare och fortsatte genom de dunkla gångar som formade högkvarteret. Efter ett tag nådde hon fram till matsalen, där Nazir satt och smuttade på en bägare med vin.
“Ah, välkommen tillbaka! Vi har fått en förfrågan angående en man som ska dö i en by österut…om du är intresserad.”
Av erfarenhet hade mördandet blivit en rutin och hon ifrågasatte inte längre de order hon fick. Varför hennes mål skulle dö var hon inte intresserad av. Hon utförde det hon blivit ombedd att göra och fick en motsvarande belöning i mynt. Det var allt. Hon nickade tyst och inväntade nya instruktioner.
Nazir berättade vad hon behövde veta innan hon gav sig av för att hitta honom.
Ett tragiskt kontrakt
Då hon färdades mot sitt mål kom hon att tänka på den stackars mannen och hans försvunna syster. Hon bestämde sig för att ta en omväg och besöka honom först, innan hon tog itu med det kontrakt hon antagit sig. När hon kom in i byn såg hon något hon missat tidigare, något som glimrade i den bäck som rann genom byn. I sin nyfikenhet vadade hon ut för att se vad det var. När hon kom närmare kunde hon till slut urskilja något på botten. Det var ett skelett.
Bredvid skelettet låg en liten väska. Hon dök ner för att utforska närmare och såg att det liknade en sådan typ av väska helare använder för att samla örter. Hon lyckades få med sig väskan och ett smycke upp till ytan och granskade de båda. Det var örter avsedda för helande drycker, samt det halsband som den stackars mannens syster hade. Hon kände igen detaljerna som han gett henne. Lättad, men ändå sorgsen stoppade hon halsbandet i sin ficka och styrde sina steg mot den ensamma brodern. Äntligen skulle han få sin sinnesfrid, om än en tragisk sådan.
På vägen mot huset tog hon en titt på sitt kontrakt och märkte då något som fick henne att ångra att hon åtagit sig det här uppdraget från första början. När Det Mörka Brödraskapet har gett dig en order måste du slutföra den. Deras disciplin är absolut och att lämna ett mål är detsamma som att ge upp sitt eget liv. Du får ingen andra chans.
Hennes mål är den efterlämnade brodern i kvarnen. Med tunga steg gick hon mot det förfallna huset. Ju närmre hon kom, desto tydligare blev hans röst, som upprepade gånger försökte intala honom att allt var som det skulle. Hon klev över tröskeln och knarret i de ruttna golvbrädorna bröt hans trans.
“Nå? Har du hittat henne?”
Hon stod tyst.
“Mår min syster bra? Lever hon?”
Hon stod inför ett tufft val. Skulle hon berätta för honom om systerns död och skicka ner honom i en djupare spiral av förtvivlan, eller skulle hon ta hans liv på en gång och därigenom lämna honom i ovisshet, fångad i den oro han känt så länge? Oavsett hennes val skulle hans liv ta slut.
Hon tyckte synd om honom och ångrade ännu en gång att hon tagit detta uppdrag. Den stackars saten förtjänade att veta vad som hänt. Han förtjänade tröst från de andra byborna. Men de hade övergivit honom för länge sedan. Han var helt ensam, med smärtan av sin försvunna syster som enda sällskap. Den förfallna kvarnen var ett passande motiv för brodern, då hans sinne var minst lika härjat. En skugga av sitt forna jag.
”Nå? Var är min syster? Mår hon bra?”
Hennes tystnad fortsatte.
Hon greppade kniven och drev utan att tveka in in i mannens bröstkorg. Han föll till marken med en förvirrad blick. Förrådd av den enda som någonsin försökt hjälpa honom. Han var borta innan han slog i de trasiga golvplankorna. Med en dolk dränkt i blod i en hand sträckte hon sig efter systerns halsband med den andra. Hon torkade det kalla stålet mot broderns kläder, lade halsbandet på hans bröstkorg. Det var inte bara brodern som dog i den där förfallna kvarnen, i byn vid bergets fot. En del av henne blev också kvar.
Hon stoppade tillbaka kniven i skidan och gick därifrån.
