Spelet har lyst med sin frånvaro i västvärlden trots att det har funnits till Nintendo DS i Japan sedan 2010. Nu står Ni No Kuni inför release på PlayStation 3 i övriga världen, och Namco Bandai hade tagit sig friheten i att visa upp spelet på Gamex under vårt besök. Då detta är ett av få spel som jag faktiskt ser fram emot – och håller ett vaksamt hököga över – så blev jag naturligtvis väldigt extatisk av att få lägga vantarna på denna förhandsvisning!
För de som inte känner igen den karaktäristiska stilen så är Ni No Kuni utvecklat av ingen mindre än ett samarbete mellan Level-5, som bland annat har utvecklat Professor Layton-serien, och Studio Ghibli som bland annat har släppt fantastiska animé-filmer som Spirited Away och Howl’s Moving Castle. I Ni No Kuni spelar man som pojken Oliver, som har ett gosedjur som vaknar till liv och visar honom en magisk bok där Oliver kan fly in i en annan värld och använda magier. Olivers mål är att hitta sin döda mor i bokens fantasivärld.
Miljöerna är lika magiska som handlingen
En utflykt i skogen
När jag satte mig ner för att spela demot så fick jag välja mellan att spela i en skog eller på en vulkan, båda olika scenarion hämtade ur spelets gång. Jag valde skogen eftersom jag uppskattar miljöer mer än action, och var mer intresserad av världskartan än annat. Jag kommer in i skogen med Oliver och hans gosedjur Drippy, och blir snart överraskad av en stor skogsbest som jag måste slåss mot. Det kändes som en mini-bossfight.
I striderna kunde jag välja mellan att springa fram med Oliver och slåss, eller skicka ut små djur som kunde slåss åt mig (ungefär som i Pokémon). Striderna är semi-realtid, vilket innebär att jag kan springa omkring på planen med antingen oliver eller mina monster, och undvika fiendeattacker, medan kommandon görs i en meny bestående av små pratbubblor ovanför karaktärerna. I normala fall brukar jag avsky denna form av stridssystem – skärrad som jag ännu är av Final Fantasy XII – men här flyter det på galant, är snabbt och spännande!
Hur Final Fantasys världskarta borde utvecklats
Efter striden får jag lämna skogen och bege mig ut i världskartan. Som. Är. Fantastisk. Vi Final Fantasy-fans kanske minns besvikelsen när världskartan togs bort med Final Fantasy X för att aldrig återvända till serien. Världskartan i Ni No Kuni är hur världskartan i Final Fantasy-serien borde ha utvecklats. Kartan är i 3D-vy där man kan springa omkring hur man vill bland skogar, berg och dalar, gå in i städer och slåss mot monster. Skuggorna av moln sveper ständigt över landet och monster börjar jaga en ifall man kommer för nära. Grafiken och designen är top notch och det kittlar i nerverna utav äventyrskänslor när jag tar mig vidare.
Världskartan är helt enkelt fantastisk att utforska
Klassiskt men originellt – jag vill bara spela mer!
Efter att ha utforskat världskartan en bit så kom jag till ett slott benäget på en liten kulle. Jag kunde inte ta mig in i staden runtom slottet, men utanför murarna stod det en drös med karaktärer som jag kunde prata med i form av textbubblor (nej, inget röstskådespel i dialoger) och få uppdrag av. För att öppna porten till staden var jag tvungen att, med hjälp av föremål som jag redan hade med mig, hämta känslan ”Engagemang” från en av de glada vakterna och ge det till en annan vakt som var lite ledsen. Därefter öppnades porten, och demon avslutades.
Det här är ett klassiskt men originellt och genomarbetat RPG, vilket är en bristvara i dagens spelmarknad. Cellshading-grafiken är bara några snäpp under handmålad animé, storyn är spännande och emotionell, spelandet snabbt och varierat. Jag vill bara spela mer! Oturligt nog kommer jag få vänta hela två månader innan spelet släpps den 25 januari 2013, till PS3. Men jag ser fram emot det mer än någonsin.
[youtube id=”5aAs-vZ4rZE” width=”600″ height=”350″]
