Hundra Dagar Master System #23: Fantasy Zone

Fantasy Zone (Master System): manual-foto.

Det finns ett tillbehör till Master System kallad för en Rapid Fire Unit. Den fungerar som en tumme på steroider, alltså låter dig trycka upprepade gånger, väldigt snabbt, bara genom att hålla inne knappen ifråga. Fantasy Zone är anledningen till ett ett sådant tillbehör (eller tredjepartskontroller med den inbyggd) finns.

Fantasy Zone är kanske det första cute ’em up som fanns. Ett skjutarspel med översöta karaktärer och ett flamsigt, men ack så öroninvaderande soundtrack. Jag har tidigare recenserat AGES-upplagan på Nintendo Switch. Master System-porten är just det, en portning, med i princip hela spelet intakt, men med lite eftergifter gällande ljud och grafik.

Master System-versionen av Fantasy Zone är den tredje jag spelar, efter AGES-utgåvorna på Switch och Nintendo 3DS (som för övrigt har fantastisk 3D-effekt). Det är den sämsta av de tre på alla punkter, men har flera delar som fordrar ett lyft på hatten. Spelet lyckas för det första flytta väldigt många sprites utan något flimmer att tala om. Det har en kvickhet och precision som inte ens den lägre PAL-hastigheten kan urvattna. Den har för det andra en helt okej rendering av en av spelvärldens största öronmaskar. Särskilt om du har FM-enheten. Vad den behöver, är dock en inbyggd turbo-funktion. Jag har träningsvärk i tummen efter en session!

Så vad gjorde jag? Jag köpte mig en Rapid Fire Unit – ett officiellt tillbehör till konsolen, skall tilläggas. Sedan klarade jag spelet två gånger rygg-mot-rygg, för att etablera dominans. Nu är till och med D.Z. Deno Roma*, bossen som ersatte Winklone på bana 6 (Mockstar), min alldeles egen lilla sköldpaddsbitch.

Fantasy Zone (Master System): Hög poäng på andra varvet.
Ska man ändå utkräva hämnd, kan man lika bra göra det till tonen av 8 000 000 poäng.

Efter min tredje sorti med Fantasy Zone kan jag ärligt säga att jag nog var lite hård mot det första gången. AGES-utgåva eller ej; det här är en klassiker. En ursöt, underbart frustrerande, bara-en-runda-till-helvetisk arkadklassiker.

Det här är för övrigt det enda spel jag äger på konsolen som är en australiensisk utgåva. Dess förpackning är något slags skum, mjukare plast. Jag gillar’t!


0 Delningar

Skriv en kommentar

Din e-postadress kommer inte att synas. Obligatoriska fält är märkta med *

You may use these HTML tags and attributes: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>

This site is protected by reCAPTCHA and the Google Privacy Policy and Terms of Service apply.

The reCAPTCHA verification period has expired. Please reload the page.

En glad skånepåg bosatt i huvudstaden med ett särskilt intresse för språk. Talar bland annat japanska och tyska flytande (melass är också flytande). De första spelminnena är trånandes bakom storasyster framför Mega Man 2, Wrecking Crew och Super Mario Bros. Första gången som hållare av handkontrollen var det Zelda 2: Adventure of Link som spelades – än idag kvar i backloggen.

Glömt lösenord

Ange ditt användarnamn eller din e-postadress. Du kommer att få en länk för att återskapa ditt lösenord via e-post.