När svensk film tog sig an tv-spel som tema
J (Sunil Munshi) är en spelälskare som verkligen prioriterar sin hobby före allt annat. Nintendokonsolerna NES och Nintendo 64 stjäl Sunils uppmärksamhet dygnet runt. Högskolestudierna är lidande och likaså relationen till familjen och flickvännen Lina som tycker att J ska växa upp och skaffa sig ett jobb. Lina är grymt trött på sin pojkvän och ingår en överenskommelse med J: att J vinner en prestigefull speltävling i Los Angeles och får fortsätta sin passion eller avsluta den i händelse av förlust. I vinsten ingår en stor prissumma som kan göra dem bägge ekonomiskt oberoende för lång tid framöver. Det finns bara ett problem. Tävlingen äger rum samma dag som familjens judiska påskmiddag, vilket betraktas som rituellt självmord vid utebliven närvaro. J tvingas utarbeta en minutiös plan för att hinna med båda saker. Klarar han utmaningen att gå hem med både heder och seger i behåll?
En stor del av filmen läggs på relationen mellan J och hans familj. Antagonisten är den stränge judiske fadern (spelad av Kjell Bergqvist) samt farfadern (spelad av Jan Malmsjö) som prompt håller på sina religiösa traditioner – men ändå kompromissar med dem när det behagar. Under filmen får tittarna se hur J kämpar med utmaningen att hinna med speltävlingen och samtidigt förhålla sig till den kommande påskmiddagen, vilket bäddar för konflikter som filmen vilar på.
Regissören Jonathan Metzger försöker febrilt stoppa in humorn i dessa scener, vilket tyvärr blir smått krystat när J plågar sig igenom ritualerna som de båda patriarkerna kräver av honom. Det hela slutar med en bisarr olycka som lämnar J handikappad och därmed är hela berättelsen över – fram till slutet som öppnar för en liten revansch. Under vissa scener får tittaren även se hur J:s liv omvandlas till en digital spelkaraktär i polemik mot skådisar som J inte tycker om. Under samtalet med psykologen får tittarna se en av dessa scener, vilket återknyter till temat som hela filmen kretsar kring.
En tradig och hopkrystad berättelse med tv-spel som attribut
Livet i 8 bitar är en stundvis mysig film som lätt blir utdragen av det långa manuset och hoppandet mellan scenerna när J återblickar över sitt tidigare liv från sjukhussängen. De komiska scenerna är inte mycket att skratta över i ärlighetens namn och allt blir egentligen krystat när Metzger försöker plocka billiga poänger av hopkoket till berättelse som knappt engagerar. Filmen ska tematisera kring tv-spel som dock inte fyller en så stor roll som man kan tro. Karaktärerna är färglösa och sätter inga större avtryck, bortsett från J:s far och farfar som får filmen att leva upp lite. Filmmusiken är komponerad av det numera insomnade bandet Kpist och även där kommer skämskudden fram kring tonerna som får en att längta efter närmaste huvudvärkstablett.
Biolanseringen blev en kortvarig affär och jag förstår den snabba returen med tanke på innehållet. Trots misslyckandet vill jag ge lite cred till Metzger som vågade ha en idé som var kopplad till tv-spel. Då var aktiviteten fortfarande betraktad som en udda ”nördsyssla” reserverad för tonårspojkar – idag en mångmiljardindustri som lockar en långt större publik jämfört med 2002 när filmen släpptes. Kanske kan en ny film kring ämnet spira med en regissör som har pengarna, modet och engagemanget att våga satsa?
