Vi är tillbaka i Musses illusioner med Land of Illusion. Och det är nog baske mig det bästa Disney-spelet konsolen har att erbjuda – kanske till och med bättre än Deep Duck Trouble. Trots en världskarta med 14 banor och minimalt backande i banorna tar det ändå någon timme att ta sig genom; stort nog för att man ska vilja spela det igen; litet nog för att aldrig bli tråkigt. Att det sedan är rejält snyggt gör så klart sitt.
Teamet som ligger bakom Land of Illusion är också en del av hjärnorna bakom Castle of Illusion och Asterix-spelen på Master System. Det märks i allt från konstdesignen till fysikmotorn. Soundtracken är dock rätt fristående från såväl ovan nämnda som de andra Disney-spelen på maskinen. Här är det Tomonori Sawada, ”P Chung” och Izuho Numata som står för fiolerna, så att säga. Borträknat Numata, som har bland annat har Ys, Psychic World och Aerial Assault under sitt bälte, är det en rätt oerfaren skara. Det här är dock ändå extremt välljudande för konsolens begränsningar: trallvänliga melodier och hektiska bossfajter om vartannat.
Land of Illusion har nog ändå lite mer incitament för omspelning än sin föregångare. Stjärnorna som kan ge dig extra hälsa och extra liv är nämligen rätt många här, och slutet visar exakt alla du plockat. Av 14 stycken plockade jag själv futtiga 6. Jag fick dessutom slut på extraliv en gång, vilket svider lite i stoltheten. Jag lär med andra ord återbesöka Land of Illusion igen – förr snarare än senare.
Nu har vi snart nått vägs ände för Disney-spelen i min Master System-samling – synd, men sant. Och Land of Illusion är ju faktiskt det sista kvar av alla Illusion-spelen som släpptes i vår region. Om jag en gång skaffar mig en Game Gear (och det bör jag ju, eller hur?) så ska även Legend of Illusion in i samlingen. För jag är inte riktigt beredd att lägga pengarna på Tec Toy-releasen på Master System av detsamma. Fram till dess är frågan: Är min sista Disney-titel Lejonkungen eller Djungelboken?
