KLAX är ett pusselspel som går ut på att matcha tre eller fler brickor i samma färg på ett 5×5-spelbräde. Brädet fylls på i en maklig takt som blir allt snabbare. Varje bana har sitt eget villkor för att klaras, vilket kan vara allt ifrån att få en viss poäng till att matcha x rader horisontellt/vertikalt/diagonalt med mera.
KLAX är släppt på en himlans massa maskiner (20 stycken!), men Master System-versionen är en europeisk exklusivitet. Det brukar innebära att det är en gömd juvel, eller en riktig vanesmak. Jag tänker sälla mig till skaran som hävdar det sistnämnda. Pusselspel i all ära; det är antagligen den spelgenre som åldras bäst och spelen är i regel väldigt lätta att ta till sig. Men det finns ju en anledning till att KLAX inte sett dagens ljus sedan 2002 (på Atari 7800 av alla ställen!).
Jag får ändå säga att KLAX ger ett seriöst intryck. Från titelskärmen kastas du direkt in i en options-meny där du kan välja bland lite inställningar för kontroll och ljud, men även vilken färgpalett du vill ha blocken i. Valmöjligheterna på det sistnämnda tycks ha färgblindhet i åtanke, men jag kan inte garantera att det är så (mitt exemplar har heller inte manualen kvar, så jag kan inte rådfråga den).
Här finns egentligen inte så mycket mer att säga om KLAX. Hela spelet är 100 banor/vågor långt och du kan ”warpa” framåt vid bestämda ställen i spelet. Att klara alla pussel är dock inget jag tänker företa mig i första taget, ty födgeniet lös med sin frånvaro redan kring pussel 20. Titeln är och förblir en liten och rätt billig kuriositet i Master Systems bibliotek, till synes dömd till obskuritet. Kanske är det välförtjänt. KLAX är liksom varken bra eller dåligt, roligt eller tråkigt, anskrämligt eller förtjusande. Det är helt oförargligt, vilket också gör det förglömligt.
