Double Dragon är ännu ett exempel på kända spel som SEGA själv programmerade om för sin egen hårdvara. Originalet är som kanske bekant en arkadmaskin och släpptes så tidigt som 1987. Det har sedan dess skådats på inte mindre än 25 olika plattformar i olika utföranden. Master System-porten är från 1988 och släpptes i samtliga storregioner (USA, Japan, Europa+Oceanien, Sydamerika). Det är ett av relativt få spel som stödjer två mänskliga spelare samtidigt. Det är nog en funktion du gärna skippar dock – särskilt om du kör PAL-versionen.
Brawlers, beat ’em ups och alla kära namn på genren bör överlag vara rätt kvicka i sin gameplay. Double Dragon på Master System är allt annat än. Takten är en snigels, vilket förvärras av stora, krävande sprites. Det blir så klart ännu värre om du tar med dig Jimmy, alltså spelare två. Flimret är ständigt påtagligt, och då är det inte som att spelet är särskilt robust gjort till att börja med.
Om man inte ville att spelare av brawlers skulle missbruka hoppsparkar, ja då hade man inte gjort dem så förbaskat oumbärliga. Hoppsparken är i princip det enda som levererar hyfsad skada med minimal risk för din hälsa. Och hälsa behöver du, ty den dräneras snabbt i handgemäng med tåligare fiender och bossar. Kanske finns här betydligt bättre (och framför allt roligare) strategier, men det här är inte ett tillräckligt bra spel för att jag ska orka utforska mer.
Överlag är inget med Double Dragon det minsta imponerande i dag. En kul anekdot är att titeln har ett FM-soundtrack inbyggt, men det är om inte omöjligt ännu torftigare än PSG-spåret. NES-versionen/-porten sparkar den här travestin rätt i drakstjärten på alla plan utom grafiken. Tja, såvida du inte måste dela sorgen med en spelare 2 då; på NES är du ensam. Hellre det än Double Dragon på Master System dock, vilken dag som.
