Få spel känns så fullkomligt bisarra i sitt koncept som Michael Jackson’s Moonwalker. Att det sedan finns på inte mindre än tio olika format gör det väldigt uppenbart: Michael Jackson var en big deal kring decennieskiftet 80-90. Nu handlar det i och för sig inte om samma grundspel i olika variationer, utan snarare om åtminstone tre rätt olika spel: arkadspelet, Mega Drive/Master System-versionerna samt totalt sju hemdatorversioner under den snarlika titeln Michael Jackson: Moonwalker.
Av alla speliterationer är det utan tvekan Mega Drive/Genesis som är den mest kända, men arkadspelet och Master System-upplagan är så klart inte långt efter. Jag kan inte svara för spelbarheten av hemdatorversionerna (de ser dock inte mycket ut för världen), men bland SEGA-konsolerna är det i mitt tycke Master System-versionen som är den bättre.
Behållningen jag själv har av Master System-versionen lär vara i min kärlek för hur konsolen låter. Den försöker tappert med sina fyra ljudkanaler (3 fyrkantsvågor och en brusgenerator; en ljudkanal färre och och flera funktioner fattigare än en NES), och den lyckas ju faktiskt över all rimlig förväntan. Master System hade en expansionsmodul för FM-syntes, alltså ljud mer i likhet med sin efterträdare Mega Drive. FM-modulen hade stöd för nio(!) extra ljudkanaler (i mono). Dessvärre utnyttjade Michael Jackson’s Moonwalker aldrig denna modul. Det lämnar en stor undran om vad som kunde varit. Oavsett vad är det vi fick – och jag säger detta med nostalgibrillorna tryckta alldeles intill ögongloberna – något alldeles fantastiskt.
Spelet i sig är så klart inte så pjåkigt det heller. Somliga säger att det är svårare än storebror på Mega Drive, som det ju är ett derivat av. Det innebär i princip hoppa-slå-leta med väldigt rättfram design. Du ska hitta alla barn, besegra bossen och sedan är det vidare till nästa bana. Premisserna låter så klart än mer bisarra med facit i hand, men Michael Jackson’s Moonwalker har faktiskt förutom detta åldrats med värdighet. Det är simplistisk speldesign när den är som bäst.
Spelet går framåt i en behaglig takt, eftersom det helt saknar timer (du får dock poäng beroende på hur snabbt du klarar banan). Totalt är det sex banor med 2-3 områden i varje. Svårighetsgraden är rätt lagom för ett spel från den här perioden. För mig var sista boss det enda besvärliga på en annars ytterst angenäm retroresa. Av alla spel att äga på Master System kanske det här är ett av de nödvändigaste, inte minst för att det kanske aldrig återsläpps. Det ryktades om en Virtual Console-release när det begav sig, men den trillade ju bevisligen väck. Oavsett vad lär jag behålla mitt exemplar, med manual på svenska.
