Kärt barn har många namn; då måste spelserien Ys första titel vara mycket kärt. Serien är Nihon Falcoms flaggskeppsserie och den i deras repertoar som utan tvekan lyckats bäst utanför hemlandet Japan. Master System-porten bär namnet Ys: The Vanished Omens och är en av de titlar som är omprogrammerad av SEGA själva. Men det är inte utan att man undrar hur och varför. Kvaliteten finns absolut där, men den är svåråtkomlig för den som inte är van vid och okej med att nöta. Och med nöta menar jag grinding och backtracking.
Ys: The Vanished Omens på Master System är överlag bland de sämre portarna av Adols (eller här Arons) första äventyr. Kartan är rejält komprimerad jämfört med de flesta andra versionerna. Det är så till den milda grad att byn Zepik inte ens får en egen skärm, utan får samsas med palatset (spelets första grotta) och kullarna i en lite valhänt konfiguration.
Översättningen bär samma stolpiga pastisch av gammelengelska som många av SEGA:s översättningar från tiden gjorde (se Kenseiden, Spellcaster, Miracle Warriors m.fl.). Den löper inte linan ut riktigt hela vägen och är mest lite valhänt och grimasvänlig.
Eftersom den engelska översättningen tar lite mer utrymme i anspråk än dess japanska original, har SEGA gjort vissa storleksmässiga uppoffringar. Det är dock inget gemene spelare kommer märka, eftersom det är FM-soundtracken som plockats bort. Det betyder att du även om du har en FM-kapabel enhet alltså inte kan få det FM-syntetiserade soundtracket på en PAL-enhet över huvud taget. Det är väldigt synd, för även om soundtracken i grund och botten är riktigt bra, är just PSG-originalet i PAL-hastighet ofantligt pipigt. Det spelar ingen roll för de rockigare tonerna (bosslåtarna och palatset är mumma!), men de lugnare styckena med vibrato låter som ett rivjärn mot trumhinnorna efter ett tag. Prova att spela nedanstående video i 0,75x hastighet för att få ett hum om hur illa det är (korrekt jämförelse är cirka 0,83x hastigheten). Jag säger inte att Yuzo Koshiro skulle roterat i sin grav (oroa er inte; han lever och frodas!). För ett så simpelt PSG-ljudchip som Master System besitter är det här baske mig en bedrift av SEGA:s Izuho Numata och Tokuhiko Uwabo. I korrekt hastighet, vill säga.
Trots sina kompromisser, sitt markant sämre soundtrack och trögare sitt flyt i gamplayet, är det svårt att inte respektera vad Ys: The vanished Omens tillför Master Systems spelbibliotek. Kärnan till ett bra spel är absolut här, och jämfört med hur Ys spelades på många andra enheter när det begav sig (nådens och mitt födelseår 1989) så är kanske skillnaden inte så stor ändå. Jag hade kul nog med spelet för att nöta det två kvällar i sträck och det förde mig till slut till eftertexterna. Det är trots allt inte så svårt när man får lov att spara näst intill när som helst och dessutom har fem separata sparfiler.
