Astérix (utan accent på svenska, således Asterix hädanefter i denna text) är långt ifrån nyheter för läsarna på den här sajten. Serien där den vinghjälmade gallen och hans bastante vän Obelix gör romarriket osäkert är en klassiker inom serietypen bande dessinée, där bland andra Tintin och XIII också förekommer.
Som en av Frankrikes största kulturella exporter är det ingen överraskning att SEGA sökte licensen för att skapa ett spel, särskilt med tanke på såväl deras som licensens popularitet i Europa. Asterix släpptes på Master System 1991 i Europa, Australien samt Sydamerika. Det är exklusivt på konsolen och har distinktionen att vara den första speladaptationen av karaktären och hans värld. Och eftersom det är skapt för Europa, är det i korrekt hastighet!
I Asterix spelar du som vilken som av de två huvudpersonerna. Beroende på vem du väljer har banorna lite olika layout. Du kan även låta en spelare två vara med, men ni kommer att turas om. På det sättet påminner Asterix en hel del om Super Mario World, med en liten bit World of Illusion (Super Mario World of Illusion?). Här är det dock en rejäl nitlott att få spelare två. Obelix är nämligen betydligt svårare att spela som, med jobbigare hopp och balansprövningar samt en dubbelt så stor träffyta(!).
Asterix är i sanning designat av en ambitiös skara sadister. Många pussel grundar sig på memorering, och mot slutet finns en hel del kryptiska vägar och val där det ibland bara handlar om att chansa rätt. Efter ett tillfälle av RTFM* kunde jag till och med få bukt med hur man använder föremålen ordentligt – lagom till slutbanorna, så klart. Med oändligt med försök (med tre liv per försök) har man dock aldrig någon anledning att sluta, vilket är lika frustrerande som underlättande. Eller jo förresten – musiken på värld 6 är nästan anledning nog att lägga av. Den är som en bestraffning varje gång du misslyckas. I övrigt är soundtracken faktiskt rätt oförargligt mysig.
Den elaka bandesignen och aggregerat godkända musiken kläs i en grafik som kan vara bland konsolens bästa. Karaktärerna är rikt animerade med flera unika bilder i varje animation, och det är rätt sällan vi får flimmer eller stammande bilduppdatering. Det märks verkligen att mycket av teamet är detsamma som ligger bakom Castle of Illusion. Motorn ger i det närmaste identisk känsla för fysiken och hur objekt interagerar med varandra. Det är ett mycket gott betyg, överlag.
Här ska tilläggas att Asterix är det första i en serie av tre spel som kom på Master System. Det gör en om något nyfiken vad uppföljarna kan förbättra. Kanske återkommer vi med Asterix and the Secret Mission eller Asterix and the Great Rescue innan artikelserien är slut.
* : Read The F-cking Manual
