Herre du Milde, i Super Monaco GP snackar vi otippat mycket detaljkontroll. Till skillnad från World Grand Prix har du ingen affär alls i spelet, utan får bestycka din bil i godan ro inför varje race. Du väljer växellåda (automat, 3, 5 eller 7 växlar), motor, spoiler och däck. Det bästa är att du får lov att testa din setup i ett övningsrace hur många gånger du vill!
För ett litet 8-bitsspel på 2 Mbit (mindre än 256 kilobyte) är egentligen allt med status och data rätt ambitiöst. Master System-versionen (och Game Gear-diton för den delen) har ju dock inget att sätta emot vare sig Mega Drive-konverteringen eller arkadoriginalet. Om definitionen av ett arkadspel är att det ska vara lätt att ta till sig är det dessutom ett rejält misslyckande. Listan av synder Super Monaco GP begår är nämligen längre än dess meriter.
Det första riktiga vafan-tillfället är upptäckten att skärmen alltid är delad, oavsett du kör ensam eller med (mot) en vän. Gas och broms har fel plats (för automatlådan), racen har ingen musik alls utom det bedrövliga motorljudet, och en på tok för glättig fysik får bilen att snurra iväg i alla svängar som tas i över 100 km/h (åtminstone om du försöker ta svängarna på det intuitiva sättet!). Det märks att det här inte är en riktig konvertering, utan ett helt annat spel med samma titel. Jag ställer samma fråga som Game Sack:s Joe Redifer: Varför brydde de sig?
Det minst dåliga man kan säga om Super Monaco GP är nog att det åtminstone har ett intressant kontrollschema, i varje fall för manuella lådor. Gasen är automatisk, medan de högra knapparna sänker (knapp 1) respektive höjer (knapp 2) växeln. Att bakgrunden faktiskt inte är statisk, utan rör sig, är också rätt trevligt och faktiskt inte vanligt i racingspel från den här tiden. Överlag är dock det här det utan tvekan sämsta racingspelet till Master System som jag testat hittills. Låt oss hoppas att det inte överträffas på den punkten.
