The Cyber Shinobi dök upp på Master System 1990 och är exklusivt till Europa och Sydamerika. Det är också helt exklusivt på konsolen och verkar inte direkt be om ett omsläpp. Det kan dock ha sina skäl; inte en enda recension jag sett av The Cyber Shinobi tycker att spelet är särskilt bra. Jag har inte precis ansträngt mig för att hitta en balanserad debatt, men slumpen talar sitt tydliga språk. Det här kan vara ett riktigt kalkonlir. I och för sig stämmer det nog rätt bra med min upplevelse av föregångaren, så vad har jag egentligen att frukta?
Okej, jag gick rakt i den här fällan. Storyn är stendum, musiken är ett studentexperiment i kakafoni, bandesignen är supersimpel och träffdetekteringen usel – men värst av allt är att skrollningen/panoreringen av skärmen helt bortom räddning. Allt utom Joe Musashi (barnbarn till Joe Musashi, för övrigt) och hans närmsta fiender är sprites; resten är bakgrundsanimationer. Det innebär att du i stället för flimmer i rörliga element i stället får se dem skrolla i precis samma hastighet som skärmen, dvs. ett par ryckiga bilder per sekund. Det är så bisarrt att se i rörelse att jag hade skrattat åt det om jag inte blev både yr och illamående.
Själva upplägget är egentligen ett beat ’em up, av den typen som kallas för brawler. Det är väl egentligen inget fel i att designa ett spel kring att du måste besegra samtliga fiender för att gå vidare, men de flesta brukar ju ändå ha ett tillfredsställande slagsmålssystem då. The Cyber Shinobi är i bästa fall bara segt – i sämsta fall oresponsivt. Det görs inte bättre av att det fåtal plattformspussel som finns mest är fällor att hoppa undan fort ifrån. Lycka till.
The Cyber Shinobi är inte det sämsta spelet på Master System, men det är lätt en av de största besvikelserna. Till och med jag som inte gillade det första Shinobi ser mer potential i serien än så här. Att det är utvecklat av SEGA själva är en skamfläck. Inte undra på att det verkar vara en av seriens mest bortglömda delar.
