Krönika: Varför är realismen så viktig?

I krönikan ”Spel måste våga hantera svåra ämnen – på riktigt”, skriver Kristofer Ahlström om spelet ”Papo & Yo” där man, på ett subtilt sätt, ska reflektera kring alkoholmissbrukare.

Ahlström börjar med att presentera frågan genom att ironisera det faktum att spel som tar upp dagens samhällsproblem skulle vara något som man generellt sätt inte skulle vilja spela. Han påpekar att man inom spelutvecklingsbranschen förklär problemen med saker som ska symbolisera problemen. Vilket man i ”Papo & Yo” gör, då den alkoholiserade pappan jämförs med ett rosa monster som är beroende av grodor.

Jag håller absolut med Ahlström i det att det är bra att ta upp samhällsproblem i spel, eftersom det är ett så pass förlåtande media som låter utvecklarna komma undan med att stoppa in olika problem i spel utan att de påverkar spelupplevelsen. Det som jag däremot blir frustrerad över är det faktum är att Ahlström kräver att spel ska ta upp dessa samhällsproblem. Detta påstår jag är ett opassande sätt att använda sig utav spel på. För många är att spela ett sätt att komma ifrån verkligheten, ska dessa då behöva spela ett spel som speglar dess verklighet? De som har en förälder vars alkohol-konsumtion har gått över styr och behöver någon form av fristad, är tanken att de ska få någon form av terapi genom att spela? Detta verkar väldigt osannolikt.

Dessutom skulle underhållningsvärdet, som fortfarande är den största anledningen till att folk spelar, sjunka betydligt om spelarna fick en tydlig uppmaning om att ett spel handlar om svåra problem. Vilket skulle kunna ta oss att tänka på att även om ett spel har förklätt ett problem så är det inte säkert att det är tillräckligt tydligt för att spelaren ska kunna förstår det, och då skulle hela projektet om en bättre tillvaro vara bortkastat. Den egna uppfattningen är det som i detta fall skulle vara avgörande för vad ett spel vill symbolisera och då skulle allt kunna handla om en alkoholiserad far.

Spel som terapiform skulle idag inte fungera lika bra som om man skulle gå till en psykolog och prata om sina problem. Detta tror jag eftersom man idag spelar krigs-spel och generellt sätt inte blir mördare på riktigt, på samma sätt skulle en bearbetning av ett riktigt problem i ett spel inte heller påverka spelarens verklighet.

Vad tycker du?

0 0

1 Kommentar

  1. Jag håller absolut med Johansson om att spel måste tillåtas vara en verklighetsflykt. Det är förstås också bra om det finns flera nivåer i ett spel, och då menar jag inte själva spelet utan lateneta nivåer för olika tolkningar. Det finns kanske också en mättnad för spel med realism och istället kan en mer konstnärlig/poetisk trend anas.

    Svara

Skriv en kommentar

Din e-postadress kommer inte att synas. Obligatoriska fält är märkta med *

You may use these HTML tags and attributes: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>

This site is protected by reCAPTCHA and the Google Privacy Policy and Terms of Service apply.

Spel, spel, spel, ett otroligt sätt att uttrycka sig på, revolutionerande på så många sätt. Förutom att de är underhållande så tror jag på att spel kan berätta och visa oss fantastiska ting.

Glömt lösenord

Ange ditt användarnamn eller din e-postadress. Du kommer att få en länk för att återskapa ditt lösenord via e-post.