Efter att redaktionen fick sätta sig ner på Comic Con Gamex och för första gången spela The Division har jag haft svårt att peppa mig själv inför releasen. Det var en underlig upplevelse att träda in i ett verklighetstroget New York i kölvattnet av en samhällskollaps orsakad av en pandemi. Vapnen såg verkliga ut, figurerna var klädda i jeans, sotarmössor och bombarjackor. Men spelet fungerade som ett Mass Effect utan rymdmagi. Vi tog skydd, avlossade några salvor och såg nummer flyga ut ur fiendernas huvuden. Även om mycket verkade lovande, var det ändå något som kändes fel.
Nu, efter att ha spelat betan, kan jag identifiera känslan. Det är ett verklighetstroget onlinerollspel. Två egenskaper som per se inte borde matcha. Rollspel, i all dess storslagenhet, är inget som direkt går att klassa som verklighetstroget. Krigsspel och många av dess subgenrer – till exempel militärskjutare – är däremot spel som de senaste generationerna gått mer åt det verkliga hållet. När de blandas i The Division uppstår en konflikt i hjärnan. Lite som att se ett glas med coca-cola, plocka upp och svepa det, bara för att inse att det är kaffe.
Loot är en viktig del av din karaktär. Kläder är en viktig del av din karaktärs identitet. Jeans eller chinos? Automatkarbin eller hagelgevär?
The Division är i roten en cover-shooter, en speltyp där strider karaktäriseras av att skjuta bakom skydd. Lägg till att spelet är online, semi-multiplayer och ett rollspel med slumpmässiga belöningar som utspelar sig i ett anarkistiskt New York under juletider, så har du The Division.
Spelmekaniken är bra. Vapnen känns bra. Animationerna känns bra. Grafiken är bra. Spelet spelar alltså bra, mycket bra. Det är kul att skjuta och taktiskt anpassa sig efter miljön. Det är roligt att som ett gäng gå in i ett svårare uppdrag och behöva samarbeta mot oddsen, eller utmana ödet i spelets pvp-läge the dark zone. Men att behöva tömma fem, sex magasin från en automatkarbin i en gatuanarkist klädd i munktröja och keps för att få kål på denne skär sig lite mot spelets värld och tema. Där blir The Divisions rollspelsgener som allra tydligast, när level och skadevärden dikterar överlevnadsförmågan. Destiny delar många aspekter med The Division, men kommer undan med det eftersom det är rymdmonster och superrobotar man krigar mot. Men att få pisk av en tönt med pistol, när jag själv var utrustad med kevlartväst, knäskydd, två automatvapen och den amerikanska regeringens bästa high tech, fick mig istället att känna mig värdelös.
Varför är förstörelse så vackert? Det är ju hemskt!
The Division är ett mycket vackert spel – även på konsol. New York är fullt av detaljer och trovärdighet. Miljöerna berättar historier, både genom alla högar med skräp och övergivna bilar, men också genom holografiska återgivningar från apokalypsen. Miljonstaden och den amerikanska symbolen känns verkligen förfallen och hopplös. Däremot var den tom och händelselös i betan. För att komma till olika mål var jag tvungen att springa i flera minuter genom tomma gator. Det fanns inga fiender, inget att plocka upp, inget att interagera med. I några få hörn fanns det information att plocka upp, mycket likt Destinys gömda ghosts som låser upp berättelser i databasen. När det färdiga spelet väl släpps kommer gatorna förhoppningsvis fyllas med innehåll, men av smakprovet oroar jag mig för att det inte kommer finnas så många intressanta aktiviteter.
Strukturen i The Division verkar vara det av ett onlinespel. Det finns uppdrag som är centrala för berättelsen, sidoaktiviteter som hjälper att utveckla spelarkaraktären, resurser att samla och information att gotta sig i. Sidoaktiviteterna som fanns tillgängliga handlade alla om att döda sju till åtta fiender och inte så mycket annat. Sedan finns såklart the dark zone, spelets pvp-läge. I the dark zone förändras spelet till något slags survival-spel, där loot måste extraheras från området via helikoptrar innan de kan användas, eller innan andra spelare dödar dig för det. Tyvärr fanns det bara ett uppdrag och ett sidouppdrag under betan vilket gör det svårt att bilda sig en uppfattning av hur mycket innehåll spelet kommer ha. Men av innehållet att döma påminner mycket att uppdragsstrukturerna om Destiny – på gott och ont.
Tom Clancy’s The Division är utan tvekan ett välpolerat spel – jag upplevde inga problem under betan förutom några grafiska gupp. Det är ett otroligt roligt spel att dela med sina vänner, på uppdrag och i the dark zone. Det är också ett spel som gör anspråk på bland annat Destinys spelarbas, av vilket det som sagt delar många aspekter – och det är där, i likheterna med Destiny som det kommer avgöras. The Divisions framgång kommer baseras på hur det skiljer sig från Destiny, vad det kan göra bättre och vad det kan göra annorlunda. För som det ser ut nu, är The Division Ubisofts egna Destiny. Tyvärr.
Tom Clancy’s The Division släpps den 8 mars till Playstation 4, Xbox One och PC.
