I somras gick min mamma bort. Efter en lång tid av konflikter och många dåliga minnen var det hennes tur att sova den slutgiltiga sömnen. Det är en svår händelse för mig att finna mig i. Å ena sidan vill jag sörja personen som satte mig till livet och tog hand om mig genom åren. Å andra sidan finns det så många dåliga känslor kvar som aldrig fick – eller kommer få – upprättelse. Jag bär på besvikelsen av att hon lät sig själv fördärvas och hon kunde inte släppa att jag vände henne ryggen när det blev för mycket för mig. Vi kanske aldrig hade kunnat försonas, men vi hann inte försöka.
Nu står jag här med ett bagage fullt av blandade känslor, utan möjligheten att få ett avslut. När jag tvärt bröt kontakten med henne räknade jag inte med att kvarlevorna av våra konflikter skulle hemsöka mig såhär. Men hjärnspöken, och framförallt ångest, fungerar inte på det sättet. Det lärde jag mig från Season of the Haunted i Destiny 2. Tevespel har i hela mitt liv varit en verklighetsflykt, men det här var första gånget ett spel jag spelar explicit tog sig tid att brottas med psykisk trauma, ångest och skuldkänslor.
Berättelserna i Destiny har alltid fascinerat mig, fast i Season of the Haunted var jag personligt investerad i händelserna. Varje vecka, när nästa fas i historien tog vid, var jag där för att se hur den skulle utvecklas och vilka insikter jag kunde applicera på mig själv. Nu är ju Destiny en påkostad looter shooter där action och vapenfeticism är centralt, så säsongen var ingen fulländad terapibehandling. Fast jag drog ändå lärdom av historierna som fyllde hålrummen mellan striderna.
Season of the Haunted, en översikt
Under Season of the Haunted återvänder den bannlysta kejsaren Calus till solsystemet. I ett försök att vinna gunst hos the Witness gör Calus ett försök på pyramidskeppet i Månen. Detta väcker en flodvåg av ångest som manifesterar sig till levande mardrömmar från det förflutna. Tillsammans med Zavala, Caiatl, Crow och Eris Morn ger du dig av för att stoppa Calus innan han når ett högre tillstånd av ondska.
Säsongen börjar häftigt och fast det var vår utomhus osade Season of the Haunted av halloween. Spöken, mörker, exorcismer och en brinnande lie att skörda fiender med fick mig att längta till pumpor och godis. Första dagen på en ny säsong i Destiny 2 brukar alltid inkludera en rågad skopa extatisk hajp, men vad jag minst räknade med var att det skulle träffa så hårt emotionellt.
Den centrala berättelsen under Season of the Haunted kretsade kring att hjälpa fördriva Zavalas, Crows och Caiatls manifesterade mardrömmar. Detta skulle på något mystiskt vis kapa Calus anspråk på månpyramiden. Men det var inte möjligt att fördriva mardrömmarna med stridsfärdigheter, utan för att besegra dem helt var offret tvungen att läka ett psykiskt trauma. Arbeta sig genom sin ångest, komma till svars med sina skuldkänslor.
Att dessa mäktiga hjältar fick vara emotionellt sårbara gjorde dem mänskliga och gav dem ett djup som vi själva kunde relatera till (en aspekt som Bungie senare berättade var viktigt för dem). Crows skam för personen han var i sitt tidigare liv och de fruktansvärda brott han gjorde; Zavalas oförmåga att förlåta sig själv för sin adoptivsons död; och Caiatls raseri som är en mask som döljer hennes osäkerhet och rädsla att inte vara en värdig kejsarinna. Var och en vacklade och föll framför sina mardrömmar, besegrade av sin ångest. Precis som så många bland oss vanliga människor. Helt olikt ett spel var det inte du, spelaren, som besegrade deras mardrömmar i slutet, det var dem själva. Däremot hade de en sak gemensamt: de fick alla stöd av någon som inte dömde dem.
Acceptans, självkänsla och att släppa taget
Under den längsta tiden har jag trott att det är möjligt att internalisera och bearbeta psykiska problem på egen hand. Inte så mycket för att jag ansåg mig bättre än människor som går till samtalsterapeuter eller psykologer, utan för att jag inte trodde att det skulle hjälpa mig. Och för att jag inte vågade öppna den Pandoras asken. Men ångesten hann ifatt mig. I våras blev jag sjukskriven för utmattning och depression, lagom till Season of the Haunted. Och lagom till att jag återgick till arbete insjuknade mamma och gick bort.
Jag är väldigt lycklig lottat som har fantastiskt stöd, speciellt från min partner. Fast tillskillnad från hjältarna i Destiny är det orättvist att ta stöd av en eller enstaka individer, särskild om de får ta ansvar för ditt välmående. Som Caiatl måste jag på egen hand se mitt värde och finna stolthet i det; som Crow behöver jag själv acceptera det förflutna; och som Zavala måste jag släppa taget om mina skuldkänslor och hitta modet att förlåta mig själv. Det är dags att öppna asken och låta en professionell titta på innehållet.
Förhoppningsvis får jag tillräckligt med självinsikt för att en dag kunna besegra min egna mardröm.
Gos mot ångest
Sedan jag insjuknade har jag utvecklat en ganska stark attraktion till stora, mjuka och gosiga ting. Filtar, kuddar och de där sjukt söta Squishmallows finns alltid nära till hands i dag. När stenen växer i magen eller då mörkret pressar mot bröstet är det ganska lugnande att krama något fluffigt. Extra plus om de kan absorbera tårar.
I vintras fick jag en underbar gåva från bästa Mi5 Communications, däribland fanns en gosig Destiny 2 Servitor Plush. Jag har valt att kalla den Kramix Perfected. Dessvärre börjar det bli ganska trångt bland mina plushies och Kramix söker därför ett nytt hem. Om du vill adoptera Kramix, eller är i behöv av dess mjuka tröstande ether, behöver du bara kontakta mig. Berätta gärna lite om dig själv och varför du skulle vilja göra Kramix till en del av ditt hushåll, så ska vi se till att denna boll av kramgod vadd kommer hem till dig.
Tyvärr har jag bara en Destiny 2 Servitor Plush att tillgå så det är först till kvarn som gäller. Du kan nå mig via meddelanden här på sidan, i Facebooks kommentarsfält eller via mail på Daniel@varvat.se.
(Kramix Perfected är hel och ren och har bara kramats en gång.)
