Yup. Jag tar ut svängarna lite idag och tänkte hoppa in på en av mina mest älskade musikstilar – ond, bråd dödsmetall. Med band som Meshuggah, Anaal Nathrakh och At the Gates är det svårt att inte bli exalterad över köttiga covers. Med musiker som RichaadEB som fullkomligt äger Dark Souls III med en otrolig cover av spelets titelmelodi och Nylithias cover på Bowsers slott är lysande exempel på hur spelmusik inte ska avfärdas bara för att de är från spel. Det är mer än ”blipp blopp”.
Klädesplagg: T-shirt
Spel: Dark Souls
Motiv: Great Grey Wolf Sif på Artorias grav
Köpt: Online (minns inte butiken)
Med covers på Castlevania II och klassikern Bloody tears är Cursed Bloodline av Dennis Mott ett fantastiskt exempel. Istället för att definiera spelmusik baserat på sin ljudbild och istället se till melodierna och konstruktionen i musiken kan du hitta likheter med musik från en helt annan genre. I detta fall är det främst At the Gates jag tänker på. Deras Slaughter of the Soul och öppningsspåret Blinded by Fear är det första jag kommer att tänka på när jag lyssnar på den här låten. Originalet har en myriad av remixer och de flesta kan ge låten rättvisa, men den här sticker ut. Den är inte bara skriven med dödsmetall som grund, men har även sång som förstärker upplevelsen av sin remixgenre. Det är en lysande amalgamering av NES-musik från ett vampyrspel och det senare soundet från ett av, enligt mig, Sveriges bästa metalband.
Jag själv är ju hopplöst förälskad i musik som låter NES, då de där härliga ljuden av squares, triangles och noise skapar något så eget. Det är verkligen ett eget sätt att bygga musik på. Trots att jag ”fuskar” med hela 11 kanaler, istället för de ursprungliga fyra som NES:en hade, ger det en genuin ljudbild. Men inte någonstans fastnar det i att det är tv-spelsmusik för mig. Med squares kan du få fram harmonier på ett otroligt tydligt sätt. Att leka med denna ljudbild när det kommer till dödsmetall blir därför väldigt intressant. Istället för den råa matta av ultravåld som vi vanligtvis får blir det en stiliserad, nästan analyserad, version av originalet. När du vänder på konceptet blir resultatet ofta lika intressant. Från ett begränsat format, som är designat för att illustrera kontexten i spelet – till en självstående metalversion.
Castlevania – den gotiska spelserie som idag är en av de mest populära spelserier när det kommer till metalversioner.
Inte lika metal, men ändå guld
Det finns en del låtar som är så medvetet skrivna med rock’n’roll i grunden som skulle bli fantastiska ösversioner, men det tänker nog inte många på. De knyter samman spelet med musiken (främst pga ljudbilden) och glömmer helt bort vilken fantastisk potential som finns där. Med låtar från TMNT: The Arcade Game till NES och Turtles in Time till SNES har vi en inriktad musikstil som skulle göra sig fantastiskt med riktiga instrument.
När det kommer till just Dark Souls-trilogin är musiken långt mycket modernare än vad vi hör i gamla klassiker till NES och Sega Genesis. Det är orkestrerat, med körer och en ödesmättad känsla av elände som hänger över varenda ton. När denna musik får en nytolkning på ett aggressivare sätt märker en hur otroligt jävla döds Dark Souls-serien är. Med en slogan som ”Prepare to Die” är det väl ganska uppenbart egentligen. Det är mörkt, gotiskt och skrämmande på ett deprimerande sätt. Att göra dödsmetall av spelmusiken är nästan en plikt hos de mer skickliga musikerna.
Tributerna till Dark Souls
Många band kanske inte gör covers på spelen ifråga, men dess estetik och mythos följer med oss och skapar inspiration hos många band. Bandet Soul Mass har t.ex. ett gäng låtar som direkt är referenser till spelen. I länken kan ni höra Chronicles of the Abysswalker, som baseras på Artorias. Vi har även Scorpion Horror (Born of the Madness) som är baserad på Najka, en av bossarna från andra spelet. Med Vicissitudinous Entrance to the Painted World får vi deras tolkning av Ariamis och det vinterlandskap vi kan kliva in i från Anor Londo. Låten Hollow har ett lika kort som tydligt namn när det kommer till Dark Souls-universumet också. Om ni lyssnat på någon av länkarna har ni säkert sett att det är Taurus Demon, en av de ikoniska bossarna, som porträtterar videon. Ja – Soul Mass är f.ö. en magi i samma spel också. Referenserna haglar på ett otroligt tillfredsställande sätt.
En av mina absoluta favoriter är Lordvessel, skriven av Tanooki Suit. Deras namn är baserat på Marios dräkt från Super Mario Bros. 3 till NES och förstärker deras passion för spel. Det var f.ö. den här låten som fick mig att inspireras till att skriva om spel i musik också. Som musiker har jag utnyttjat min roll i Doomsday Disciples och skrivit om Dark Souls i vår musik. Vi har bossfighten mot Ornstein och Smough i Anor Londo, Lord Gwyn och hans uppror mot drakarna, Destiny och den gotiska mardröm som är Bloodborne.
Det finns, med andra ord, en myriad av tributer därute. Inte bara till spelen från FromSoftware, men till alla möjliga spel. Med kompositörer som behärskar jazz, blues, klassiskt, rock och pop är det svårt att misslyckas. Att se olika artisters tolkningar är ibland hänförande och som musiker är det otroligt inspirerande. Dark Souls är en otroligt speciell spelserie som ger oss en mystisk och nervkittlande berättelse som inte tar samma skepnad som så många andra spel. Det är diffust, mörkt och ovisst. Att dödsmetall och annan hård musik får stå som förlaga för de olika teman spelen har känns bara naturligt.
