Med spelindustrin på så hög nivå är det inte ovanligt med diverse crossovers. Vi har praktexemplet i Soul Calibur-serien som bjudit in en handfull olika karaktärer från andra märken. Serien har gästats av Link (The Legend of Zelda-serien), Heihachi Mishima (Tekken-serien) och Spawn (från den titulerade serietidningen). Vi har fått Lloyd Irving (Tales of Symphonia), Yoda och Darth Vader (Star Wars) och the Apprentice, (Star Wars: The Force Unleashed). Kratos (God of War-serien), Ezio Auditore (Assassin’s Creed II) och nu senast Geralt of Rivia (The Witcher-serien) har också medverkat. Även om dylika gästspel är häftiga är det inte min kopp med te i vissa fall.
Klädesplagg: T-shirt
Spel: Mortal Kombat II, fast med Mariokaraktärer.
Motiv: Yoshi (Reptile) och Toad (Raiden). tecknat av Harebrained
Köpt: Teefury
Soul Calibur är en serie som helt skiter i logik och det fungerar då det är ett fightingspel. Du spelar det för att slåss mot andra, inte följa en intrikat story. Här används crossovers på ett fungerande sätt.
Jag spelar spel för att jag vill få en genuin berättelse (eller bara kötta på med den gameplay som erbjuds). Jag vill att de, precis som filmer och böcker, ska hålla sig till de regler de satt upp för det universum de berättar om. Hålla narrativets realism i en annars väldigt orealistiskt berättelse vid liv.
Jag spelar spel som Last of Us för att jag vill ta del av Joel och Ellies relation och se vad som händer när de försöker ta sig till Firefly-basen. Scenen där de stannar till och tittar på giraffer är en av de mer kända scenerna och med rätta. Efter att ha gett oss en värld, med sina regler och premisser, får vi helt plötsligt, på ett väldigt överraskande sätt, en andpaus. Vi får stanna till i den postapokalyptiska värld vi tar oss fram genom och bara uppskatta den skönhet som förstörelsen har tagit med sig. Trots det grymma öde som människan drabbats med finns det något vackert i allt detta kaos. Det är ett superbt sätt att ge oss en avstickare i en annars väldigt hotfull och stressande värld.
I Last of Us förblir reglerna intakta och när de bryts är det inom premisserna som spelet har satt upp.
Att kasta in gästkaraktärer bryter direkt narrativet och all story en velat försökt skapa går genast om intet. Det finns en story i Soul Calibur-spelen, men för mig blir den helt ogiltigförklarad med inslag av karaktärer från andra spel. Det är olika universum, med olika regler. Genom att kasta in dem här blir det alldeles för uppenbart att det är ett spel för mig. Jag kan sitta och rota runt i menyer och spela om saker, använda spelets mekaniker till fullo, men det håller mig fortfarande kvar i den värld som jag tar del av. Detta är bara jag och min upplevelse, men jag känner att spel gör sig bäst när de håller sig till sin värld och sina regler.
Jag älskade Metal Gear: Revengeance och jag älskade det skin till Grey Fox (cyberninjan) som fanns tillgängligt där, men det är ändå något som bryter realismen för spelet. Nu pratar vi om ett spel med extrem teknologi, enorma robotar i form av Metal Gear Rays och skitskumma specialkrafter, men det är en del av universumet. Hur overkligt det än är är det fortfarande realistiskt baserat på de regler som spelet satt upp.
Även om Metal Gear: Revengeance är ett gameplay-spel så påverkar sånt här inlevelsen. Tack och lov är den sekundär, så det här är ett undantag som bekräftar regeln i mitt tycke.
Vi tittar på Star Wars och vi ifrågasätter inte inlevelsen som filmerna ger oss då de följer sina regler väldigt bra. Trots enorma två- och fybenta robotar, dödsstjärnor, ljussablar och Kraften är det fortfarande realistiskt i förhållande till de premisser som filmerna har satt upp. Om allt skulle urarta i dance-offs eller seriös hong kong.action har vi direkt brutit från formulan och filmerna skulle tappa trovärdighet på en gång.
Detsamma gäller även i spel. Detta är objektivt. Huruvida vi uppskattar det eller inte, om vi fortfarande håller oss kvar i den känsla som spelet vill ge oss är subjektivt. I mitt fall fungerar det helt enkelt inte. Med det sagt finns det spel där detta inte är lika tydligt. Jag nämnde Metal Gear: Revengeance tidigare och det är ett exempel på ett sådant spel för mig. Det har en story och vissa regler, visst, men för mig är det främst ett ”gameplay-spel”. Jag spelar det inte för storyn. Jag tycker om det gameplay som det ger och är främst fokuserad på det.
Super Meat Boy är ett ännu tydligare exempel på detta. Spelet har en story, men den är så sekundär att en inte bryr sig efter några banor. Det är ett spel med fokus på gameplay och utmaning, så att kasta in andra karaktärer att spela som där har ingen inverkan. Det förstör inte en inlevelse som ska vara där, då inlevelsen är själva utmaningen. Detsamma gäller såklart i Soul Calibur-serien. Det är ett fightingspel, så story är otroligt sekundärt där. Den är inkastad bara för att ge någon form av agency till matcherna. Inte nödvändigt, men det bidrar.
Oavsett vilka karaktärer spelet väljer att plocka in påverkar det inte upplevelsen av utmaning och gameplay som spelet i första hand erbjuder.
En av de senare crossovers vi sett är i Assasson’s Creed Origins, där vi kan få vapen och mounts från Final Fantasy XV. Om spelare uppskattar detta är det bara skoj för dem, men personligen känner jag att att det absolut inte behövdes. Att rida runt på en fyrbent chocobo känns dessutom väldigt creepy. Här står inte gameplay i fokus. Det är inte ett fightingspel och det är inte baserat på att klara av olika utmaningar. Det är ett storydrivet spel och att kasta in saker från ett så otroligt avvikande universum som Final Fantasy XV fungerar helt enkelt inte för mig. Återigen – kul för er som ändå uppskattar detta. Vill jag inte ha en realismbrytande chocobo kan jag helt enkelt låta bli att skaffa den och alla de vapen som ingick. Hey, jag har inte ens spelet! Det är inga problem för mig i det avseendet, men det här är inte kritik – det är bara en åsikt om hur crossovers kan bryta en annars magisk stämning som spelet har satt. Är det er grej – kör hårt! För egen del föredrar jag när storydrivna spel håller sig till sina regler och premisser.
Med fyra, otroligt creepy, fötter sparkar chocobon hål på bubblan av realism.
