Nyligen släppta spel
Back 4 Blood
Turtle Rock Studios ger oss en spirituell uppföljare till Left 4 Dead-serien och det bjuds på ännu mer monster, zombies och högoktanig action.
Metroid Dread Recension
Vad är grejen med Metroid Dread och varför är precis hela internets spelande del alldeles saliga av eufori? Jo, det ska jag tala om för dig. I början så fanns Metroid. Året var 1987. Sedan kom Metroid II: Return of Samus. Året var 1991. Sedan kom Super Metroid. Året var 1994. Sedan väntade vi. Och väntade. Till slut kom Metroid Fusion. Året var då 2002. Vi har inte alls varit svältfödda på serien sedan dess (elva spel av varierande storlek och relevans). Men trots att Prime-seriens förvisso är en härlig trilogi och att vi fått ett par ytterst kompetenta remakes (och ett par underliga stickling...
Far Cry 6
Far Cry 6 tar oss till det tropiska paradiset Yara där diktatorn Antón Castillo styr med järnhand. Vår hjälte heter Dani Rojas och slåss för frihet åt sig själv och sitt älskade land.
Astria Ascending Recension
Astria Ascending är ett traditionellt japanskt rollspel utvecklat av fransk-kanadensiska Artisan Studios och publicerat av indieutgivaren Dear Villagers. Det har en vacker grafisk stil som påminner om sagoböcker och distinkta karaktärsdesigner som är iögonfallande. Spelet har ett välarbetat stridssystem och djup karaktärsutveckling. I det stora hela är Astria Ascending ett robust och stort rollspel väl värt sin prislapp på 39,99€. Dessvärre lever den inte upp till de förväntningar jag hade. Story och karaktärsporträtt engagerar mig inte och miljöövergångarna bryter känslan av att utforska en s...
G-Darius HD Recension
Rymdskjutare gör sig extremt bra på moderna konsoler. Det gäller särskilt arkadkonverteringar så som G-Darius HD och särskilt på Nintendo Switch. Arkadhallens plånboksfientliga plundrande av tiokronor (eller femkronor om man hade tur) är ett minne blott. Kvar har vi ren gameplay som bara avbryts när du dör för femhundrade gången mot samma boss. Less is more Är det något G-Darius HD verkligen bevisar så är det klyschan ”less is more”. Jämfört med det senaste Darius-spelet att nå HD-kompatibla spelmaskiner (tungvrickaren DariusBurst: Another Chronicle EX+) är det här så mycket mer koncentrerat. ...
Sable Recension
Raw Fury är en liten indie-utgivare (medveten självmotsägelse) med en hälsosam katalog av spel i varierande storlekar, genrer och ambitioner. Sable är deras senaste släppta alster, och det är en liten tvåmannastudio från London, Shedworks, som utvecklat det. Med sin minimalistiskt cel-shadade grafik och stora, öppna (och fria!) värld drar det i precis rätt trådar för att locka till sig uppmärksamhet. Tyvärr infriar det inte riktigt alla löften. För stora världar Jag tillhör en typ av spelare som faktiskt verkar vara i viss minoritet: Jag anser att spelvärldar kan vara för stora. Blotta tanken ...
ActRaiser Renaissance Recension
Tiden för den konsolgeneration Super Nintendo tillhör (cirka 1991–1996) kallas ibland för rollspelens guldålder. Det gäller främst japanska rollspel. Eran kännetecknas främst av två giganter: Squaresoft (eller Square) och Enix. Den sistnämnde hade ett mycket lukrativt samarbete en riktigt speciell studio kallad Quintet. Det var Quintet som skapade Soul Blazer-trilogin och, relevant för denna recension, ActRaiser-duologin. Det första ActRaiser dök upp 1990 (i Japan; USA fick det 1991 och PAL-regionerna 1993). ActRaiser var därmed ett väldigt tidigt Super Nintendo-spel, och det syns mycket på gr...
Deathloop
I Deathloop tar du rollen som yrkesmördaren Colt, en härdad gunslinger som tyvärr drabbats av en allvarlig minnesförlust. Colt vaknar upp på en öde stand på ön Blackreef, en plats han inte känner igen alls. Ganska snart står det dock klart att alla, precis alla, på ön önskar livet honom. Med hjälp av tidsloopar och övernaturliga förmågor måste du ta dig från ön.
Deathloop Recension
I rollspel ligger fokuset på att uppgradera sina karaktärer i rätt träd. Tänk Dark Souls och Skyrim. I plattformsaction är det mer fokus på gameplay, där kontrollerna avgör större delen av upplevelsen. Jag vill inte kappa Deathloop för ett rogue-lite, men det har definitivt inslag av den genren. På samma sätt har det ett omspelarvärde som är på en egen nivå. Du fäster dig inte för mycket vid de vapen och föremål du hittar, men planerar vad du vill behålla till nästa vända. Att allt är doppat i en känsla från Quentin Tarantino, blaxploitation från 70-talet och berättandet från Wolfenstein: New ...