Jag har alltid varit emot Remasters. Visst, det kan vara kul att få spela en gammal favorit på sin nya konsol, då en inte har föregångaren kvar. Vad en remaster egentligen är (och det hymlas inte med det i namnet heller) är en port från en tidigare konsol till en nyare. Vi har sett Skyrim få fyrtioelva olika portningar till olika konsoler och generationer och låt oss vara ärliga – det är väldigt enkla pengar för Bethesda. Knappt något jobb som genererar lika mycket pengar (per ex) som originalet, som tog astronomiskt mycket mer arbete. En remaster skalas om till en ny upplösning och vips – profit!
Vad jag föredrar är remakes. En remake betyder att spelet jobbas om från grunden och ger spelet en genuint ny look och känsla, även om originalets atmosfär finns kvar. Det är som att köpa en bil av samma märke, men nyare modell. Att ett spel är en remake är dock ingen garanti på att det kommer bli bra. Final Fantasy VII är en remake och jag tänkte prata om vad det lyckas alldeles finalfantastiskt med.
Självklart får vi ett uppdaterat soundtrack, inte bara med orkestrerade stycken, istället för midiversioner (som fortfarande är ruskigt bra!), men även nya spår och ett av de snyggast designade soundtracks jag har hört! Det är inte bara musiken som ger öronen audiell nektar – röstskådespelet är riktigt bra också. Visst – vi får alla suck, stön och stånk i sann japansk animeanda, men det är riktigt bra gjort och jag gillar alla röster. Att Biggs har en favoritskådis som ger honom röst gör knappast saken sämre.
Med ny hårdvara kan de ta ut svängarna ännu mer och när jag säger att karaktärerna inte tilltalade mig särskilt i originalet överdriver jag inte. Det var ett roligt spel, men inte mycket mer än det. I denna första del av spelet har jag ägnat närmare 30 timmar. Det motsvaras av ca 6-7 timmar i originalet. Det här är med andra ord mycket större. Utvecklarna bakom Final Fantasy VII är samma gäng som i originalet och det märks att större delen av det inte är efterkonstruktioner – det här är vad de ville göra från början. Det är sömlöst, utan stora scenbyten, med en story som är trogen originalet, men fyller i luckorna. Jag förstår att de ville dela upp spelet i flera delar. Det är ytterligare en av de där riktigt bra sakerna med en remake – förmågan att berätta hela historien.
Något som inte förvånat någon är gameplay. Det är annorlunda, uppdaterat, moderniserat och otroligt roligt. Du får kontrollera flera karaktärer och kan välja vem du vill slåss med i striderna. Efter att ha provat på allihopa mer än väl känner jag att alla är roliga att spela med. Cloud med sin hack’n’slash, Barret med sin otroligt tacksamma räckvidd när det kommer till flygande fiender, Tifa med sin grymt snygga beat’em up. Aerith var den som var minst rolig, men att braka på med magier hade sin tillfredsställelse också. Efter att ha spelat igenom ”Midgarepisoden” känner jag att Square Enix verkligen har lyckats visa vad en bra remake ska vara. Om ni jämnför det med originalet ser nu hur dialog och detaljer, omgivningar och bossar återkommer på ett helt underbart sätt. För den nya spelaren väntar en ny, fantastisk upplevelse. För fans av originalet väntar ett kärt återseende som känns levande och så mycket mer påtagligt.
För mer ingående detaljer, ta en titt på recensionen som dyker upp nästa vecka!
Har du missat ett avsnitt? Klicka dig vidare till övriga dagar här!
