30 dagar spel, dag 26: Bästa röstskådespelet

Jag kan faktiskt inte bara plocka ett spel här, så jag väljer att välja en utvecklare istället. Så vad gör bra röstskådespel? För mig är det inte bara viktigt att dialogen är bra och känns naturlig, men de som ger röst åt den måste kunna sätta sig in i den på ett naturligt sätt. Ett lysande exempel på hur det blir schablonartat och krystat finns i de flesta FPS-spel, där alla ska vara så j-a tuffa och hårda hela tiden. Det finns inget mänskligt där, bara en finputsad fasad av vad en karaktär ska vara. Jag brukar säga att Destiny har riktigt kusligt röstskådespel, just för att de regeisserats på ett märkligt sätt. De låter som om Bungie består av ett gäng robotar som har studerat människor och sedan skrivit dialog till sina mänskliga karaktärer i spelen. Zavala är den stelaste och en av de absolut tråkigaste karaktärerna i spelet, trots att Lance Reddick är en grymt duktig skådespelare. Detta gäller även fler karaktärer, där de känns som simulatorer av människor – de är bara emulerat liv.

Roliga spel, men karaktärer med lika mycket djup som vattnet på en tallrik.

Sedan har vi spelen där karaktärerna verkligen får ett eget liv och det blir nästan svårt att skilja dem från riktiga människor. Utvecklarna jag pratar om är, till föga förvåning, Naughty Dog. Jag spelade igenom den sista delen i Uncharted för några månader sedan och jag blev fortfarande så imponerad över hur naturtrogna och findetaljerade dialogerna är där. Det är mikrouttryck, kroppsspråk, otydliga uttalanden i form av stammande och mummel – alla de där små detaljerna som är livsviktiga för att ge karaktärerna liv. De står inte som saltstoder och överartikulerar allt det säger – de lever.

Återigen får vi se vilken skillnad det är på det ena spelet och det andra, trots att de har samma röstskådisar. Nolan North är inte bara känd som Nathan Drake i tidigare nämnda serie, han är Ghost i Destinyserien. Han gör ett bra jobb och är mycket mer levande än Peter Dinklage (som inte ens ville göra det) men det går att ana den verbala korrektheten som Bungie har genomsyrat spelet med. I A Thief’s End får Nathan Drake sällskap av sin bror, som spelas av Troy Baker. Troy är också en fantastisk röstskådespelare, men hans roll i Death Stranding var mest medioker i mitt tycke. Hideo Kojima har en tendens att få sina karaktärer att låta extremt överdrivna, där de blir karikatyrer på de arketyper de föreställer. Röstskådespelet i Phantom Pain (Ocelot) är ytterligare ett exempel på hur Troy låter platt och schablonartad. Nu gör ju förvisso alla det i det spelet, så hans regi passar ju in i spelet. Det är just därför som jag vill ge omnämnandet i det här avsnittet till en utvecklare istället för ett spel. Röstskådespelarna kan ha oändligt med potential, men flaskhalsen avgör ändå vad som kommer ut i själva spelet. En röstskådespelare kan vara fantastisk, men om dennes regi inte låter talangen lysa igenom kommer vi inte se den. Naughty Dog har förstått grejen och de har gett oss bland de bästa cineastiska upplevelserna i spelhistorien.

Har du missat ett avsnitt? Klicka dig vidare till övriga dagar här!

Vad tycker du?

0 0

Skriv en kommentar

Din e-postadress kommer inte att synas. Obligatoriska fält är märkta med *

You may use these HTML tags and attributes: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>

Uppfostrad av NES och SNES, med en förkärlek till pixlar och chipmusik. Fastnar för de små detaljerna och fingertoppkänsla i spel. Skriver 8-bitsmusik som ViperofVic på youtube.

Glömt lösenord

Ange ditt användarnamn eller din e-postadress. Du kommer att få en länk för att återskapa ditt lösenord via e-post.