När jag skrev den här listan tidigare hade jag svårt att välja på de par som Team ICO gett oss med Shadow of the Colossus och Ico. Wanderer och Agro har en underbar relation, där ord inte är lika viktiga. Wanderer rider runt på Agro och klappar henne med jämna mellanrum. Hon är ett troget sto som finns där för honom och deras platoniska relation är så fantastisk på ett sätt som verkligen fångas av spelets atmosfär – subtilt, mäktigt och varsamt.
Ico och Yorda har en relation som är lite likadan. De förstår inte riktigt varandra, men Ico skyddar henne mot allt ont som slottet kastar mot dem. Han är den där lilla pojken som känner att han måste ta hand om sin vän och det är så fint att se hur han kämpar på outtröttligt. På senare tid har Last Guardian klivit in på scenen och det är svårt att inte se den röda tråden hos Team ICO. Det är vänskaper, djupare än många andra, relationer som inte är romantiska, bara otroligt starka och äkta. Jag bröt ihop i fulgråt när jag väl såg slutscenerna i Last Guardian och det är enbart för att relationen mellan pojken och Trico blivit så genuin, trovärdig och stark genom spelets gång.
Men det är ingen av dessa par som tar min förstaplats. Här hamnar faktiskt Clementine och Lee Everett från The Walking Dead. Clementine är den mest underbara lilla flicka ett spel har sett och en känner bara hur en vill ta hand om och skydda henne. Hon är oskuldsfull men stark, naiv men målmedveten. Hon tvingas växa upp snabbare än hon borde och att se henne som vuxen i säsong 4 känns fint. Hon har klarat sig. Tyvärr börjar serien stagnera efter andra säsongen. Jag vet inte om det är för att hon plötsligt har växt upp och den där särskilda dynamiken som berättandet hade har liksom försvunnit. Hennes relation med Lee är fantastisk. Han blir som en pappa för henne och tar hand om henne på deras resa genom ett levande dött USA.
Det handlar verkligen om alla smådetaljer. Clementine är bara ett barn och hon tvingas inte in i en mer vuxen roll än vad som känns rimligt. Hon blir rädd, tycker om att teckna, pratar som ett barn och har den där naiva förtjusningen i rösten med jämna mellanrum. Melissa Hutchison, rösten bakom Clementine, gör ett av de bästa jobben jag har hört när det kommer till röstskådespel. Lee pratar pedagogiskt och enkelt med henne och det är svårt att inte se en far/dotter-relation mellan de båda. När de kommer till ett nytt ställe ser han till att hon har det bra och har det hon behöver, när de flyr från walkers sätter han hennes säkerhet i första rummet. Det här skulle kunna vara skrivet mycket sämre och fortfarande vara bra, men med de där mikrouttrycken och särskilda ordvalen blir det en så genuint fin upplevelse. Lee är beredd att dö för henne och det är en så otroligt vacker relation de får med varandra.
That little girl’s in my care!
Lee Everett, The Walking Dead, säsong 1
We’ve been through more together than you can imagine.
Anyone who tries to get between me and her – ANYONE – is gonna wind up dead, you hear me!?
Spoiler!
Tyvärr tar det mesta slut. Men inte ens i det ögonblicket slutar Lee vara en pappa som lär sin dotter hur hon ska överleva. Trots att det gör ont i hela kroppen, febern äter upp honom och han är svimfärdig fortsätter han prata pedagogiskt och lugnt med henne. De flesta vill lämna den här världen som människa. Inte förvandlas till en walker och bli något annat. Lee är inte annorlunda, och den enda som kan få honom att dö som människa är Clementine. Men han vill inte utsätta henne för det. Istället låter han henne springa iväg, ta sig bort från honom innan han förvandlas. Bort från Savannah och alla walkers. Själv sitter han kvar, fastkedjad med handbojor i ett element, med några minuter kvar innan han upphör vara Lee Everett.
Har du missat ett avsnitt? Klicka dig vidare till övriga dagar här!
