Min musikpassion startade för 33 år sedan och min beundran för det hantverk som är lågbitsmusik (NES och SNES, t.ex.) är större än någonsin. Jag har gjort covers på Dark Souls, Ghost, Anaal Nathrakh och en massa mer, samt skrivit egna låtar med NES som förebild. Jag fullkomligt älskar hur begränsningarna ger möjligheter till komponerandet. Men nu ska vi prata om originalmusik till spelen som inspirerat till min lilla fetisch.
Något som verkligen fångar mig med spelmusik är att den har ett väldigt viktigt jobb i spelen. Precis som i film är musiken ett aurellt sätt att berätta en historia på. Den kan illustrera sorg, glädje, spänning, action och allt annat på känsloskalan. I NES-spel var dialogen minimal och gav oss inte mycket att bygga våra karaktärer på. Istället fick i musik att bygga upp en känsla med. Och detta skedde inom loppet av 50 sekunder (undantagen finns) med i genomsnitt fyra kanaler att skapa den känslan. På mindre än en minut skulle musiken, med två melodikanaler, en baskanal och en noisekanal (trummor), bygga upp ett intro, en vers, en brygga och en refräng. De melodier som hamnade här skulle kunna ge oss en känsla för vad som hände i spelet. Detta är extrema begränsningar, men som jag skrev tidigare – dessa begränsningar gav möjlighet till något helt fantastiskt.
Vi har klassikerna…
Så vilket spel har det bästa soundtracket enligt mig? Vi har minnesvärda melodier som får oss att studsa i stolarna när vi hör dem, med ett stort fånleende av nostalgi och välbehag på läpparna. Där har vi spel som Mega Man 2, Super Mario Bros. 3, Shatterhand, Mega Man X, samt senare spel som Shovel Knight, Axiom Verge och Bloodstained: Curse of the Moon. Det är låtar med fokus på melodier och rytmer, där det inte går att bygga en känsla med filharmoni. Det måste fångas i toner istället. Det finns ett helt gäng spel med fantastiska melodier och låtar, men för mig räcker det inte riktigt fram. Jag vill ha något mer.
…de som överskrider gränser…
Vi har spel som fullkomligt struntar i sina begränsningar och lyckar kringgå dem på imponerande sätt. Vi har Final Fantasy VI som levererar ett helt fantastiskt soundtrack, där galjonsfiguren utgörs av Dancing Mad, som är nästan 18(!) minuter lång. Det är mycket för en SNES-kassett. Denna dramatiska epos är full av fantastiska melodier, otroliga harmonier och filharmoniskt ödesmättat drama som mer än väl sammanfattar vilket fantastiskt spel Final Fantasy VI är. Det finns fler spel som lyckats med samma typ av ”override” där bl.a. Journey to Silius, även det med helt fantastiska låtar, lyckades överskrida NES-konsolens genomsnittliga 50 sekunder. Andra banan bjuder oss på en fyra gånger så lång låt på 3:25. Sedan ska vi inte glömma Earthbound och dess soundtrack med 124 spår.
…och ”organisk” musik…
När det kommer till att skräddarsy musiken till spelupplevelsen finns det en del spel som gör det helt lysande. På rak arm tänker jag på Red Dead Redemption och Deus Ex: Human Revolution. De är varken de nyaste eller de första exemplen på detta, men defintitivt två av de spel som lämnat störst intryck hos mig. Det är två av de absolut bästa soundtracks jag har hört, inte bara för den känsla de skapar, men för att de är skrivna på ett sätt som får all musik att höra ihop. Det är en egen organism som anpassar sig till vad som händer i spelet. Det berättar en historien på ett mer interaktivt sätt och det är magiskt.
…men vinnaren är:
Trots att alla kategorier har helt fantastiska kandidater måste jag ändå ge vinsten till Axelay. Denna glimrande pärla till SNES har inte bara minnesvärda, klassiska melodier som fastnar i huvudet, det har ett soundtrack som är det mest genomtänkta och geniala jag har sett någonsin. Jag skulle kunna börja bryta ned varje låt för er, men då jag redan har gjort det hänvisar jag er istället till min artikel i Soundtracksöndag, där jag går på djupet med musiken från spelet. In och läs – bli varse den extrema, musikaliska storhet som är musiken till Axelay!
Har du missat ett avsnitt? Klicka dig vidare till övriga dagar här!
