Piranha Bytes gjorde en reboot i sin karriär med det första Risen, som var ett ganska hyggligt rollspel i en medelhavsmiljö, en öppen spelvärld och nog intrigfull handling. När Risen 2 var på gång så kunde jag inte vänta på att få se hur de skulle föra spelkonceptet vidare, men när jag slutligen fick hem spelet för recensering så visade det sig var det mest tråkiga, stela och tafatta försök till mainstream-konverterade trams som jag kunnat föreställa mig.
Linjära och ointressanta miljöer, ett plottrigt inventory och total avsaknad av otaliga nyckelpunkter som fanns med i föregångaren. Handlingen och berättande är totalt platt utan twists eller djup, interaktionen har begränsats och man kan exempelvis inte klättra upp för saker, de nyintroducerade skjutvapnena är en fars och det mesta kändes kort och gott som en ovärdig nedgradering. På spelets forum sjunger fansen klagosånger, och hur Piranha Bytes ska återupprätta sitt namn med sitt nästa spel återstår att se.
Hedersomnämnande – Blades of Time 
Än idag händer det att jag vaknar upp kallsvettig om nätterna, innan jag intalar mig själv att jag redan har gjort mig av med action-rollspelet Blades of Time. Denna obskyra God of War-klon, med en kvinnlig huvudroll, hade så många buggar och problem som, kombinerat med ett förskräckligt berättande och löjeväckande fysikmotor – som fick huvudkaraktärens hår och bröst att skumpa omkring som gelé – gjorde hela spelupplevelsen till en blandning av ironisk underhållning och långdragna, repetetiva actionscener.
