Som vanligt är utnämnandet av årets spel ett diskussionsämne på redaktionen. Även om årets koordinering inte urartade i verbala bataljer fick jag mig ett rapp på fingrarna när jag pressade för att Final Fantasy VII Remake skulle bli årets spel. Kompromissen blev årets hedersomnämnande.
Låt gå.
Men jag ska ändå ta till akt att argumentera för varför Final Fantasy VII Remake kunde ha varit årets spel. Fast jag skall varna läsare att mina åsikter är stöpta i djupaste subjektiva avgrunder. Originalet från 1997 var nämligen ett av de viktigaste spelen i mitt liv, både som nödvändig eskapism och medium för tröst. Vi lämnar nog den transparenta notisen där innan detta blir en snyfthistoria.
Läs gärna vår recension av Final Fantasy VII Remake, som vi gav en stabil nia.
Sjunde himlen
Remasters och remakes av äldre spel har under en längre tid varit en väsentlig del av spelindustrin. Fans har i flera år både önskar och förbjudit en remake av Final Fantasy VII. Som det första inlägget i serien på den banbrytande konsolen Playstation och med en episk berättelse på tre CD-skivor blev spelet en hit 1997. Final Fantasy VII har varit lite av en förbjuden relik, något som bara inte kunde återskapas utan att förlora sin heliga kraft.
Det vill säga förrän nu.
Final Fantasy VII har under inga omständigheter åldrats bra. Förutom karaktärerna, berättelsen och möjligtvis stridssystemet finns det inte mycket som i dag går att åtnjuta av originalet i annat än historiesyfte. Tro mig jag älskar spelet och kommer fortfarande erkänna det som ett av historiens absolut bästa spel, alla tider, men fan det är ingen vacker syn längre.
Därför är det extra magiskt att se Final Fantasy VII pånyttfödd och återskapad i en modern skepnad. Allt från spelsystem till musik är omarbetat för att få en aktuell form. I kärnan återstår däremot spelets magi, karaktärerna jag förälskade mig i och berättelsen som greppade mitt hjärta. Storyn är till och med utbroderad för att låta dess många bikaraktärer få glänsa.
Final Fantasy VII Remake är allt jag minns från originalet, eller rättare sagt, motsvarar allt jag minns av originalet. Allvaret i jakten på Sephiroth, ångesten i Clouds förflutna, drivet i Barret och Aeriths godhet kommer till liv genom suveränt skådespel och animationer. Till och med Biggs, Wedge och Jessie är härligt återskapade och tangerar ständigt – och trampar medvetet över – cringe-gränsen. I linje med traditionella japanska rollspel pendlar spelet friskt mellan alla känslospektrum med sådan galans att du inte kan värja dig.
Final Fantasy VII Remake är nästan rakt igenom ett suveränt spel. Musik och ljud har en mycket hög kvalitet tillsammans med det suveräna röstskådespelet. Grafiken, även om den har ett par skavanker, är slående och fångar originalets retro- och steampunkdesign. Och spelmekaniken, som gifter originalets materiasystem med ett modernare vapensystem, engagerar och underhåller rakt igenom med intensiva strider.
Naturligtvis är inte allt med spelet fantastiskt. Sidouppdragen är ganska ointressanta och fyller enbart syftet att öka din level och dina resurser, och interaktiva objekt är sjukt krångliga. Samtidigt som jag hyllar storyns hållfasthet är det också berättelsen som skär sig mest för mig. Final Fantasy VII Remake är ett episodbaserat spel varav vi hittills bara sett den första delen (drygt en fjärdedel av originalet). Och där första delen av Remake slutar i en episk drabbning av gudalika proportioner, är originalet en övergångsfas inför det större äventyret. Den dramaturgiska ändringen är enligt mig helt onödig, men tack och lov bara en smärre blåsa som inte skändar helhetsupplevelsen.
Helt klart årets spel. Enligt mig.
