Jag och ett gäng sitter och kör Overwatch två dagar i veckan. Eller ja, oftast blir det fler gånger än så, men vi har två dagar som vi har schemalagt för diverse olika saker. Antingen träning, comp eller bara en chans att fjanta runt med ett fullt lag. Vi har en grupp på Facebook där vi kan skriva en rad om vi är på väg att logga in, så att andra kan joina om de vill. En liten detalj som jag fastnat för är att vissa brukar säga ”hoppa in”, som i att de loggar in i spelet. Jag, av en anledning jag snart kommer belysa, brukar säga ”hoppar ut” i spelet. För dem är det snarare att en slutar spela, att en kliver ut ur spelvärlden. Det här är fullt förståeligt och jag förstår definitivt tanken bakom, men jag tror att det finns en intressant förklaring till mina ordförvrängningar.
Anta att du sitter i ditt hem. Du gör det du gör, men när du ska samla intryck och uppleva saker bygger det ofta på att du går ut och träffar andra människor, reser eller drar på en fest – någonting som fodrar att du kliver utanför dörren och börjar själva upplevelsen. Ditt hem är en bas, en plats där du kan samla krafter genom att sova eller äta, varva ned i din ensamhet eller liknande. Det är först när du lämnar lägenheten som interaktioner och upplevelser börjar. Detta är såklart inte en regel, men jag tror att det finns en symbolisk sanning i det de flesta kan förstå.
För mig är onlinespel lite samma sak. Jag kan gå ut, gå på bio, krogen, restaurang, fest eller liknande…men jag kan även få liknande intryck och upplevelser online med mina vänner. Som spelfantast erbjuder världarna jag besöker en genuin upplevelse, även när jag har ägnat en bra bit över 300 timmar i ”enformiga” spel som t.ex. Overwatch. I spelet känns det fortfarande som ett nytt äventyr. Definitionen av ”in” och ”ut” är även baserad på hur du väljer att se saker och ting. Om du ser spelet som ett undantag i upplevelseväg är det nog lätt att säga att en hoppar ”in”. Du tar del av en alternativ verklighet för en stund, det är allt. Jag är såklart medveten om att det här är en alternativ verklighet och inte den jag själv lever i, men jag uppskattar upplevelsen så pass mycket att jag tror att det känns naturligare att säga att jag hoppar ”ut” i den, precis som när vi deltar i de där festerna, sammankomsterna eller resorna. För mig har det blivit en upplevelse som sätter guldkant på tillvaron och har därför fått en annan betydelse för mig. De flesta använder nog frasen på ett teknologiskt plan, att de loggar in för att påbörja en upplevelse tillsammans med andra online. Jag hoppar ut i en annan värld än min egen.
Detta har såklart ingen som helst betydelse för själva spelet, men jag tycker det är intressant att se vad det är som skapar de där små detaljerna kring vårt spelande, de där upplevelserna som gör att vi fastnar för något på det vis vi gör. Jag har tidigare inte varit ett dugg intresserad av onlinespelande då jag tycker att en viktig del av den sociala biten försvinner där. Jag hade inte fel, men jag tillskrev inte onlinebiten den sociala aspekt den förtjänar. Jag har föredragit den mer retrobaserade (och numera sällsynta) spelformen couch co-op – att spela tillsammans med vänner i samma rum, där vi umgås tillsammans, i fysisk form. Detta lyckades jag dock råda bot på vid två tillfällen.
Jag och två vänner spelade en hel del Bloodborne förut, där vi hade riggat upp en till TV i min lägenhet och drog nätverkskablar till hans konsol för att kunna spela tillsammans. Det var i princip ett LAN om vi ska använda mer korrekta termer för det. Tillsammans med DavePretendo och SpaceKabuki skapade vi ett couch co-op av ett spel som egentligen är ett onlinespel. Det var hutlöst roligt. En viktig detalj (för mig) är just småpratet. Vi kan snacka om en massa saker överhuvudtaget, men även peppa varandra i spelet och ge tips på plats. Det är något särskilt med det för mig. Det är inte bara att spela spelet och sedan är det bra – du kommer uppleva något tillsammans med andra och tillsammans görs framsteg.
Tillsammans med en annan vän gjorde vi i princip samma sak, fast med Destiny. Vi satt hemma hos mig och drack glögg medan vi spelade tillsammans med våra vänner online. Det var absolut inte en lika krävande situation som det var i Bloodborne då Bungies rymdäventyr inte är lika svårt på långa vägar. Åtminstone inte utanför raiderna. Ibland slutade det med att vi drack för mycket glögg, men det hör inte hit *host harkel* – för mig var det aldrig frågan om att logga in. Jag hoppade ut i en annan värld, där min avatar på skärmen upplevde saker åt mig, tillsammans med mina vänner. Det var en annan verklighet som jag fick dela med någon annan och intrycket som sociala spel har gett på mig är att jag helt enkelt hoppar ut i världen som den erbjuder. Fokuset låg aldrig på de praktiska detaljerna, utan att ett digitalt äventyr väntade på oss. Jag hoppar ut i världen som väntar, inte in i ett spel.
