Jag har dokumenterat min resa genom Cyber Shadow på Varvats Twitchkanal. Från att lära mig de olika banorna och slutligen klara av det, till att kvalificera in på topp 50 på speedrun.com. Jag har aldrig försökt speedrunna ett spel förut, då de flesta spel antingen inte är tillräckligt roliga att gå tillbaka till så pass frekvent, eller för att storyn eller utforskandet är roligare. Cyber Shadow är det första spelet som matchat det gyllene snittet för gameplay och spellängd. Jag tänkte att vi skulle ta en titt på varför Cyber Shadow är helt fantastiskt. Inte bara ur ett speltekniskt perspektiv, men för sin genuina, högkvalitativa spelglädje.
Grafik
Något jag brukar reagera på med moderna spel som vill leka retroleken är att de bara använder designvalet som är pixlar, men överöser spelet med ljuseffekter och andra speltekniska finesser som vida överskrider retrospel. Förstå mig rätt, jag tycker inte illa om det, men för mig bryts den där retrokänslan av att det börjar ösa in övertydliga signalement från en mer teknologisk era. Det är som om karaktärerna i Sagan om Ringen skulle säga ”fuck” eller använda modern slang. Det bryter inlevelsen. Nu är det inte riktigt lika illa i spelvärlden, men jag känner själv att jag dras mycket starkare till spelen som har ”rätt upplösning” i sina sprites och använder pixelgrafik som sitt enda visuella medium. Att paletten utökats är jag väl medveten om, men det är snarare en naturlig uppgradering än en regelbrytare i min mening.
Anledningen till att jag tar upp detta är för att Cyber Shadow har en utsökt grafik, där pixlarna får glänsa i sin fullhet. Precis som i bl.a. Shovel Knight och Bloodstained: Curse of the Moon (och i viss mån Axiom Verge) har pixelgrafiken en framträdande och väldigt genuin roll i helhetsupplevelsen. I en av filmsekvenserna får vi se The Master och hennes highlights i håret följer samma ton som hennes skuggade hudfärg. De begränsar paletten för att ge spelet den där genuina retrokänslan och det fungerar hur bra som helst.
Musik
Ja, var ska vi börja? Cyber Shadow har ett av de bästa soundtracken jag hört i den här kategorin av spelmusik. Enrique Martin, även känd som Pentadrangle, har skrivit musik som i allra högsta grad tävlar med klassiker som Mega Man X och Blue Shadow när det kommer till melodier som är episka, känslomässiga, spännande och allmänt peppiga. Som en fantast av spelmusik som flätas in i narrativet är det här ett underbart soundtrack att lyssna på. När vi startar spelet får vi huvudtemat serverat med en sällsam och vacker känsla. När vi väl står vid foten av Orbital Elevator, där Dr Progen väntar på oss, får vi höra samma melodi igen. Denna gång spelas den i en sextakt och mycket mer dramatiskt. När vi klarat spelet får vi en lite livligare version, som väver in diverse andra låtar från spelet i den. I sann retroanda bjuds vi på musiken från spelet, tillsammans med eftertexter. Nu är det inte bara de låtarna som är fantastiska – hela soundtracket, med sina 60+ spår, är helt fenomenalt.
Story
I vanliga fall är storyn ganska platt i retrospel. Du är hjälten, stoppa huvudskurken och alla dennes underhuggare och bossar på vägen. Rädda någon och dagen är gjord. På senare tid har berättandet blivit mycket mer intrikat och bland de moderna saker jag kan uppskatta i retrospel utöver grafiken, är det berättandet. Samma spel som jag nämnde tidigare gör detta riktigt bra – Shovel Knight, Bloodstained: Curse of the Moon och Axiom Verge. Med flera, såklart. Cyber Shadow är inget undantag här. Tillsammans med musiken får varje händelse ett så mycket starkare intryck och jag blir faktiskt rörd varje gång jag klarar spelet och får se slutscenerna.
Anledningen till att storyn är så otroligt bra och gripande i Cyber Shadow är inte ett extensivt berättandet, snarare vad de säger när de säger något. Vi får lära oss att Shadow har lyckats spåra Master och hennes kollegor, vilket väcker hennes intresse för honom. Efter att ha tränat under henne börjar saker förändras och hon erbjuder Shadow mer än bara en relation som kollegor. Det är dock något djupare än kärlek, snarare något spirituellt. När Master skadas allvarligt i en olycka försöker hennes far, Dr Progen rädda henne, men hans mani över att försöka rädda henne från en död hon redan accepterat blir för mycket för honom. Han drivs till vansinne och katastrofen är ett faktum.
När Shadow är ute på ett rutinuppdrag slukas han av en enorm explosion. Han borde ha dött, men han har återupplivats på artificiell väg. När Shadow vaknar är han redan vid brytpunkten. I introt får vi se honom läcka essens och under sin resa kämpar han hela tiden för att inte stängas ned. Shadow är den där underdog-hjälten som börjar med dåliga odds, bara för att se dem bli värre på vägen. Men han ger aldrig upp. Hans strävan att nå fram till Master är obeveklig och det är svårt att inte tänka på Kentaro Miura (vila i frid) och hans serie om Guts.
När han väl når fram till Master får vi en scen som är 10 av 10 när det kommer till narrativ i kombination med musik. Det är ett bitterljuvt slut som får en att önska att alla fick leva lyckliga i alla sina dagar, men jag skulle aldrig någonsin byta det slut vi har mot något annat. Det är fantastiskt, gripande och så jävla vackert.
Gameplay
Sist men inte minst – spelupplevelsen. På en mer avslappnad, ledig nivå är spelet helt lysande. Det är intuitiva kontroller med det grundläggande hoppa/hugga upplägget. På vägen lär du dig nya förmågor och varje kapitel introducerar dig till dem med hjälp av sin design. Något jag saknar från gamla spel är deras pedagogiska design som låter spelaren lära sig genom att utforska. Inte fyrtioelva textblock som bara blir tröttsamma att läsa igenom. De förmågor som ges fungerar även på den kommande bossen. Detta uppmanar spelaren att inte bara utforska sina förmågor på själva banorna, men på bossarna i sig. Att du kommer kunna dubbelhoppa, klättra på väggar och flyga fram genom luften höjer spelglädjen avsevärt.
Jag har hört många säga att Cyber Shadow är väldigt svårt och jag håller delvis med. Jag ser ändå mig själv som en casual gamer. Med det sagt så tycker jag att utmaningen i Cyber Shadow är alldeles utmärkt. Jag hade problem med en del ställen, men det handlar bara om att lära öva och bli bättre. Varje gång jag dör vet jag att det är mitt fel. Ja, bortsett från när dubbelhoppet inte vill fungera, men det kan säkert bero på att kontrollen börjar bli sliten.
I många spel där vi får en massa fräsiga uppgraderingar och förmågor händer det alldeles för sent. När vi får den där sista, supercoola uppgraderingen eller förmågan är det bara ett kapitel kvar av spelet. Vill vi leka med en fullt utrustat protagonist måste vi gå tillbaka och leka runt på gamla banor istället. Om det går, det vill säga. I Cyber Shadow får du din sista, ultimata förmåga i kapitel sju. Spelet har sammanlagt tio kapitel. Det låter som att det kommer ganska sent, men den speltid du har kvar känns mycket längre. På ett bra sätt.
För att uppmuntra backtracking så har spelet sin egna dos av metroidvania. Du kan samla på dig 15 hälsouppgraderingar (utöver de fem som vissa bossar släpper) och 10 stycken SP-uppgraderingar. Med hjälp av en radar du plockar upp på vägen kan du se hur många procent du har klarat av i varje kapitel. Om du lyckas samla på dig allting får du en achievement för det.
För den som söker den där extra utmaningen finns det andra achievements som kan uppmuntra en mer krävande spelstil. Sedan har vi ju kategorin som jag hamnat i – speedrunning. Jag älskar Mega Man X och ville ge mig att speedrunna det för något år sedan. Jag fastnade dock aldrig för det. Sedan dess har intresset varit obefintligt. Sedan dök Cyber Shadow upp. Det var inte ens meningen att jag skulle börja speedrunna det. Känslan av att få kasta sig fram genom banorna och vara effektiv är dock otroligt tacksam. I skrivande stund ligger jag på 1:32:01, vilket är lite mindre än en halvtimme från världsrekordet. Jag har, med andra ord, en bit kvar, men det känns redan otroligt coolt att få flyga fram genom banorna.
Slutligen…
Cyber Shadow är ett fantastiskt spel. Av alla spel jag spelat är nog det här det jag återkommer mest till. Att öva strategier och testa dem i en speedrun är otroligt roligt och att slöspela det och samla ihop 100% är minst lika roligt. Det enda jag saknar (längtar efter!) just nu är en uppföljare. Eller kanske en föregångare där vi får spela som The Master. Av alla spel som kan önskas är Cyber Shadow 2 det som leder med hästlängder för mig.
