Red Faction minns jag med kärlek och värme. Våren 2001 fick jag stifta bekantskap med spelet hemma hos en skolkompis. I spelpressen rosades skapelsen för sina tekniska innovationer med mändger av häftiga screenshots. Väl etablerade framför PC-burken slogs hårddisken på och äventyret kunde starta.
Berättelsen utspelar femtio år in i framtiden. Mars har blivit en koloni, ägt av gruvbolaget Ultor. I storslagna propagandaslingor utlovas en lukrativ framtid för den som väljer att jobba för bolaget på den röda himlakroppen. En av dem som tar värvning är gruvarbetaren Parker, på flykt från en ovisst öde på jorden. När Parker inser hur groteska villkoren är gör han uppror tillsammans med sina kamrater. Han ansluter sig till en hemlig motståndsgrupp och leder kampen i samspel med den mystiga ledaren Eos.
Kronjuvelen för spelet var den nyskapande GeoMod-teknologin som tillät spelaren att spränga sig genom hinder. Kunde en dörr inte öppnas gick en alternativ ingång skapas med hjälp av sprängladdningar eller raketer. Tyvärr gjorde de tekniska begränsningarna att innovationen inte kunde nyttjas fullt ut. Storyn var spännande och drev handlingen framåt. Stämningen var lagom mustig för en ung tonåring att engagera sig i. Parker slogs både mot soldater och muterade monster som gjorde allt i sin makt för att göra framfarten omöjlig.
Volition – utvecklaren bakom Red Faction – släppte flera uppföljare och blev senare inbakad i ett nytt företag när utgivaren THQ gick i konkurs 2012. Efter Red Faction: Armageddon har serien legat i träda på obestämd tid. 2016 hamnade Red Faction åter till försäljning via PS Store. Vågar vi se en remake av spelet i framtiden?
