Assault City kommer i två utgåvor: en som kontrolleras enbart med vanlig handkontroll och en som bara kan spelas med ljuspistolen Light Phaser. Jag har den sistnämnda versionen, och det är det enda i min samling (än så länge) som bara kan spelas med en Light Phaser. Så vad gör jag då? Jag köpte mig en i julklapp, så klart! Och sedan stötte jag på problem.
Light Phaser på SEGA Master System och Zapper på Nintendo Entertainment System är varandras motsvarigheter, men verkar fungera annorlunda. Eller rättare sagt, vara olika kinkiga. På min teveapparat går det knappt att skjuta på sidan längst till vänster i bild. Det kan ha att göra med att bilden, som jag får ut via RGB-SCART, är något förskjuten just år vänster. Tyvärr kan jag inte korrigera detta på min apparat, eftersom det är en Bang Olufsen*. Jag försökte mig även på annan felsökning, men den är än så länge förgäves. Summan av kardemumman är att jag nu motarbetas inte bara av min kontroll, utan av min teveapparat. Visst är det frustrerande, men Assault City är bara precis spelbart nog för att jag ska orka ta mig vidare.
Den första menyn som möter en nr man tryckt in avtryckaren är ett färdighetsprov. Du ska skjuta på måltavlor som dyker upp i maklig takt. Dessa kan vara antingen människor eller robotar. Lyckas du bra blir spelet svårare; är du kass blir spelet lättare. Jag blev snart varse att de svåraste graderna är näst intill omöjliga med mitt handikapp, så jag startade om och sköt lite människor i stället. Det hjälpte mig åtminstone att ta mig till eftertexterna.
Det mest uppseendeväckande med Assault City är att det har ett FM-soundtrack, trots att vare sig spelet eller ljuspistolen släpptes på den japanska marknaden (spelet i sig släpptes bara i, du gissade rätt, Europa och Sydamerika). För soundtracken står vår vän från bland annat Psychic World, vilken jag nu fått klart för mig är Izuho Numata (alias Ippo, Izuho Takeuchi; tack SMSPower för den här informationen). Tyvärr kan jag inte hitta soundtracken isolerat, vare sig i PSG- eller FM-utförande – åtminstone inte i sin helhet. De delar jag kan hitta är de utan tvekan sämsta kompositionerna.
Blad alla frustrationer Assault City gett mig kan jag tycka det är skönt att jag bara äger tre Light Phaser-kompatibla titlar, om jag räknat rätt. Då kan jag bida min tid med resten.
*: Bang Olufsen är kända för sina underliga lösningar, och denna apparat är inget undantag. Servicemenyn, på vilken man kan finjustera bilden och rätta till felet jag har, kommer man bara åt genom att kortsluta två punkter inne i chassit. Detta har jag varken tid eller lust att ta itu med.
