Okej, här har vi det nog. Det mest irriterande spel jag spelat hittills till den här artikelserien: Vigilante. Överlag finns det nog inget som kan ge handkontroller bitmärken så effektivt som ett slagsmålsspel med dålig kontroll. Det gäller både VS-slagsmål och så kallade brawlers, av vilka Vigilante tillhör det sistnämnda.
Som så många andra titlar är Vigilante ett arkadspel. Det utvecklades av Irem (R-Type, Holy Diver) och portades till Master System av SEGA själva för släpp i Europa, Nord- och Sydamerika mellan 1988 och 1989. Storyn är snarlik Double Dragon, d.v.s. du, Vigilante, ska rädda din brud, Maria (eller Madonna i originalversionen), och driva det rivaliserade gänget ur dina kvarter.
Spelet består av fem häpnadsväckande korta banor med en boss i slutet av varje. Du kan egentligen springa genom det på strax över tio minuter, men det kräver koll. Koll jag bevisligen inte har. Designen är helt enkelt för frustrerande. Det inkluderar jobbiga fiender som dyker upp om och om igen bara du går precis utanför deras verksamma zon och kommer tillbaks igen. Vid ett tillfälle ville fjärde boss utvandra och jag fick jaga honom halvvägs tillbaks till banans början. När jag sedan skulle gå för att avsluta och få mina poäng var jag tvungen att gå genom alla j-vla fiender igen, vilket så klart blev min död!
Och visst verkar ondingen njuta minst lika mycket.
Mitt största problem med Vigilante är dock kontrollen, som så ofta förr. Du kan både slå och sparka mitt i ett hopp, och eftersom hoppsparkar alltid är bäst vill du så klart missbruka dem rejält. Problemet är att manualen inte förklarar hur du gör dem, bara att du kan göra dem. Svaret är att du hoppar och trycker diagonalt upp för slag och ned för spark. Låter lätt, men har en tajming som är nära på omöjlig att få till konsekvent. Kanske är det PAL-versionen som spökar; kanske är jag bara urkass.
Vigilante är för övrigt ett av de icke-Japan-släppta Master System-spel som har FM-soundtrack, och det är nog baske mig en av spelets få behållningar (förutom det fantastiska omslaget då). För ett 8-bitarsspel i brawler/beat ’em up-genren är det helt rätt, och det är synd att man själv sitter fast med PSG-diton som mest är en kakafoni i jämförelse – särskilt i PAL-hastighet.
