Power Strike är det icke-japanska namnet på spelserien Aleste:s två första delar. De släpptes båda på Master System. De är båda åt det lite dyrare hållet, och det är lätt att förstå varför. Även om Europa fick det som en vanlig release du kunde köpa i affären (till skillnad från USA där det var postorder enbart), är det fortfarande en hyfsat liten upplaga.
Namnet Aleste är en japonisering av engelskans ”arrester”, vilket är namnet på en del som används i telefonledningar för att förhindra blixtnedslag, lite som en åskledare. Åtminstone om man ska tro utvecklaren Compile:s programmerare Takayuki Hirono. Denna anekdot delade han med sig av i SEGA Master System: A Visual Compendium (2019: 208). Oavsett ursprunget låter Aleste väldigt mycket bättre än Power Strike, så det var ju väl att serien så småningom fick heta det även i Europa.
För att vara ett spel från 1988 är Power Strike rätt imponerande. På den uppåtskrollande skärmen rör sig massor med projektiler ständigt, till synes helt utan flimmer. Visst tappar bilduppdateringen något i de mest hektiska tillfällena, men överlag är upplevelsen len som bebisfot. Den är dock även rejält svår. Enligt utsagor ska spelet ha en adaptiv svårighetsgrad och bli svårare om du är duktig. Då kan jag bara konstatera att jag måste vara riktigt bra, med tanke på hur svårt Power Strike äger mig.
Jag uppskattar på något sätt att vapenuppgraderingarna är tillfälliga, alla med sin egen timer. De känns dessutom alla unika, och unikt användbara på olika sätt. Vad jag däremot tycker är totalskit är att du måste klara av bana 5 och 6 i en veva – utan att få slut på liv. Dör du på bana sex måste du börja om på bana fem, som redan till att börja med inte är i lättaste laget. Känns som sjukligt artificiell spelförlängning när man får fortsätta från exakt alla andra banor. Att bli duktig och helt enkelt inte dö funkar inget vidare för mig. Nästa steg är väl att köpa sig en överprisad Action Replay för att få oändligt med liv. De nio man kan få via en knappkombination på titelskärmen är tyvärr inte tillräckligt för den här klanten. Och det är trots att spelet går långsammare i PAL-regioner.
Som ofta förr är den japanska versionen den du vill ha, om du nu älskar shooters och/eller är masochist. Den har rätt hastighet och ett FM-soundtrack som inte låter fy skam. Det är mest synd att ljudeffekterna dränker ut en stor del av välljudet oavsett vilken version du spelar.
