För den 69 delen i den här artikelserien hamnar vi i Persien för det allra första Prince of Persia-äventyret. Passar rätt bra när man nyligen spelat sig mätt på seriens senaste det Prince of Persia: The Lost Crown. Det finns få spelserier som är så omstartade och annorledes invecklade i handlingen sinsemellan dess inlägg så som Prince of Persia. Originalet från 1989 gjorde sin debut på datorn Apple II och har sedan dess portats till hisnande 18 plattformar. Master System-spelet släpptes ett knappt år efter originalet och är således en av de äldre. Och nu ska vi se om det håller måttet.
Prince of Persia är anfadern till den subgenre som numera kallas cinematisk plattformare, en genre som fortfarande lever och frodas/skändas om vartannat. De flytande animationerna som använder rotoskopi ser till att dessa spel åldras med guldkant. Master System-versionen (och i förlängningen även Game Gear-versionen) är en av de färggladare. Det är också en av versionerna du kan göra spelet svårare för dig själv, om du är lagd åt det hållet. Personligen tänkte jag ta en så orörd resa genom spelet som möjligt. Huruvida det går när man fått ett av de bästa pusslen spolierade för sig får vi väl se.
Herre Du Milde, internet ljuger inte när de belyser vilket totalt skräp kontrollerna i den här versionen är. Extremt ofta finner du dig spetsad eller mosad för att kontrollen inte gör det den ska (HOPPA FÖR HIN HÅLE, HOPPA!). Din främsta strid är knappast mot Jafar eller ens hans underhuggare (av vilka de flesta dör av vältajmade attacker; inget försvar krävs, alls), utan tarvligt programmerad fysik och kontroll i härlig, ohelig symbios. Prince of Persia är den sortens spel jag hade använt snabbspar/savestate-funktion till utan att skämmas det minsta. Så fruktansvärd är designen och buggarna.
Det värsta av allt måste nog ändå vara förväntan på något slags slut – något som gjort resan värt. En snäv finish var det enda jag kunde tänka på när jag med en endaste minut kvar i timglaset skyndade mig till prinsessans rum. Jag hann i tid, och möttes av en otroligt välanimerad omfamning, men sen … ingenting. Vips, tillbaks till titelskärmen. Jag borde inte ha förväntat mig något annat, men jag är ändå besviken.
Det mesta med Prince of Persia på Master System är en dikotomi av besvikelser. Bra grafik, usel gameplay; stämningsfull musik (av Matt Furniss!), men som bara spelas mellan banor och på titelskärmen. Ju mer jag spelar det desto mer inser jag dock hur stor påverkan det haft, inte minst på genren den födde. Lunark, en annan cinematisk plattformare, patchade till och med in en kontrollegenskap som Prince of Persia haft redan från start. Man kan också se vissa likheter med metroidvania-subgenren redan här, vilket får mig att känna att The Lost Crown nog var en mer logisk utveckling av franchisen än 3D-action någonsin var. Men nu går jag utanför ämnet.
Prince of Persia är värt att utforska rötterna hos, men man bör välja en annan version än denna. Super Nintendo-versionen verkar ju rätt het …
