Aztec Adventure är ett riktigt SEGA-original som släpptes i alla de viktigare marknaderna – Japan, Nordamerika, Europa och Brasilien – mellan 1987 och 1988. Trots sitt animeeska omslag i Japan och sina ingalunda små olikheter med amerikansk-japanska samarbetet The Mysterious Cities of Gold / Esteban, Child of the Sun, är det alltså fråga om en helt egen franchise. En som vi aldrig har fått återse (undantaget ”dedicated consoles” kallade Arcade Games och Coleco Sonic, men vem här har sett sådana? Upp med en hand).
I alla regioner utom Japan bär spelet namnet Aztec Adventure, men där heter det Nazca ’88: The Golden Road to Paradise (see what I did here?). Svag för allitterationer som jag är föredrar jag vår övertitel, men undertiteln The Golden Road to Paradise borde absolut ha fått vara med på våra omslag, om du frågar mig. Kanske hade det också fått mig att sluta alla spelet för Aztec Challenge. Nåja, oavhängigt marknadsföringen slår den här titeln ändå från lite av ett underläge.
Efter mina första intryck vill jag mest ställa en välmenande fråga: När kom speldesigners på att en svärdsvingande hjälte som spelas i ett fågelperspektiv MÅSTE – jag repeterar, MÅSTE – svepa med svärdet för att gameplay ska kännas rättvist och bra? För Aztec Adventure förstår inte det här obestridliga faktumet. Svärdet får bara stickas med, och tillsammans med en spelkaraktär som rör sig som om hen vaskar guld, snarare än slåss mot … ja, vad nu det här är för typer av monster egentligen. Det här hade kunnat vara ett El Dorado, men är snarare en rejält blänkande bit kattguld – som för all del också kan vara vackert.
Förutom de uppenbara lockelserna med ett Zelda-aktigt spel designat kring banor med flera små bosstrider och att rekrytera (rätt korkade, men användbara) anhängare bland fiender där det bjuds, har Aztec Adventure en riktigt trevlig musik (både FM och PSG!) och design (sånär som på enstaka detaljer). Det gäller framför allt för ett spel från 1987 på en konsol som mestadels skulle apa efter arkadupplägget med snabb action och massvis med slösad veckopeng.
Vore det inte för den rätt gulliga Level Select-koden tillhör Aztec Adventure den skara spel som jag allvarligt talat aldrig skulle palla med att försöka klara. Du har tre liv, plus eventuella bonusliv, att ta dig genom alla elva banor. Det ska till en stackars unge på 80-talet med begränsade inkomster och oändligt med tålamod för prövningar för att fixa ett sånt här spel, helt enkelt. Med sagd kod är det en dräglig utmaning, åtminstone. Och den är ju ändå inprogrammerad där, så det vore ju slöseri att inte använda den, eller hur?
