Onemarks kåserier: Den perfekta samlarutgåvan

För vi har alla köpt mindre perfekta

Jag är en spelsamlare nästan mer än vad jag är en spelare. Man kämpar ständigt att ha plats till alla inköp, spontana såväl som planerade. När jag fönstershoppar efter dessa gillar jag särskilt att se ord som ”Limited Edition”, “Collector’s Edition” eller variationer på dessa. Jag menar, vem gör inte det? Vissa utgåvor är ju verkligen också begränsade (The Last of Us, Fire Emblem Fates, m.fl.), vilket verkligen får fart på FOMO-tänket (Fear Of Missing Out).

Dessvärre så kommer FOMO-tänk med en baksida. Oavsett hur mycket du trånar efter en samlarutgåva, måste du ju också någonstans ha tiden att spela spelet, eller? På framför allt Wii U och 3DS har jag haft massvis med oöppnade samlarutgåvor som på sistone alla har kommit ut ur plasten. Vi pratar om Metroid: Samus Returns, Fire Emblem: Echoes, Project Zero 5, Xenoblade Chronicles X, Tokyo Mirage Sessions #FE och ett antal till. En oväntad sidoeffekt är att jag nu har fler så kallade steelbooks än jag någonsin hade kunnat tro. En annan är att jag fått lite perspektiv på vad som gör en bra samlarutgåva, och vad som inte är mycket mer än glorifierade pappersvikter.

Vare sig du är en storsamlare, ett stort fan av en viss spelserie eller helt enkelt bara faller för en tillfällig frestelse så finns massor av samlarutgåvor i den här hobbyn. Sedan förra konsolgenerationen (Xbox 360/PS3/Wii för den som läser det här i framtiden) har vi verkligen fått en hel uppsjö av dem – de allra flesta utan en tillstymmelse till existensberättigande. De lider nämligen av ett eller flera problem.

Problem #1: Så. Mycket. Krafs!

För att vara samlarutgåvor kommer de flesta med en massa tjafs och krafs som inte precis är värt att samla på. För vem vid sina sinnes fulla bruk vill ha en figur av en självlysande gravid monsterkvinna (F.3.A.R.)? Eller en blodig zombietorso iförd bikini (Dead Island: Riptide)? Eller varför inte en aluminiummugg som enligt instruktionerna inte ska fyllas med dryck – du vet, det den är designad för (Final Fantasy XIV).

Dead Island: Riptide. Inte den perfekta samlarutgåvan direkt.
Groteskt.
Bild: Amazon. Min censur.

Stora prylar som statyer och modeller kan självklart vara häftiga och väldigt uppvisningsbara, men detsamma kan inte sägas om småprylarna. Samlarkort. Kylskåpsmagneter. Tyglappar. Klistermärken – klistermärken! När var senaste gången du använde klistermärken till något? Inte nog med att de knappt används – när de väl gör det så skavs de sönder eller ramlar av på nolltid.

Problem #2: På tok för stora

För att strö extra salt i såren på den stackare som spenderat sina surt förvärvade slantar på en fancy utgåva så kommer de allt oftare i en grovt överdimensionerad låda. Jag önskar så att jag hade förmågan att slänga alla dessa gigantiska lådor i återvinningen där de hör hemma men … då är de ju inte längre kompletta! I stället står de som gigantiska, tomma hyllvärmare eller hamnar i förrådets skamvrå. Det värsta är att de flesta inte heller går att vika ihop för att ta mindre plats i anspråk.

Tomboxar som snart ska packas ner.
Den där Daemon X Machina Orbital Edition har iaf en rätt snygg box, om än lite fläskig. Wii U och 3DS hade på tok för stora boxar för sina innehåll.

Problem #3: Det som finns där är för dåligt gjort

Den vanligaste bonusen i en samlarutgåva idag är troligen musik från spelet. Vare sig det är en fysisk CD eller en USB-sticka av tveksam design (Xenoblade Chronicles X, Fire Emblem Three Houses) så har de en sak gemensamt: Det är aldrig hela soundtracket vi pratar om. De brukar i stället få epitet som ”Sampler” eller ”Sound Selection”. Som ett uttalat stort fan av spelmusik skaver det här extra mycket i min nördsjäl.

Likaså skaver det något otroligt när en figur (eller figurin) är den stora hägringen med en samlarutgåva, och det visar sig att att det är en gipsfigur målad av någons 4-åring. Figurer/figuriner/statyer i samlarutgåvor är alltid ett hasardspel. Antingen får du en nitlott i stil med The Witcher 3 eller Bravely Default, eller också får du angenäma undantag som Skyrim eller Tales of Symphonia Chronicles.

Kolla 3:38. Där har vi besvikelsens ansikte.

Mängden samlarutgåvor är för jävla hög, för att översätta en numera rätt gammal meme. I get it; det här handlar om marknadsföring och att få sitt spel att se så attraktivt ut som möjligt inför release. Men måste verkligen alla spel ha en samlarutgåva, den ene befängdare än den andre? Ska vi ändå ha det här överflödet, hade det varit väldigt välkommet med något slags standard. Så, följ med mig när jag sätter ihop min egen ultimata samlarutgåva.

Så vad vill samlare ha? På nästa sida har jag sammanfattat mina egna tankar och lite svar från sociala medier.

Sida 1 av 2Nästa

Vad tycker du?

2 0

2 Kommentarer

  1. vill du köpa några boxar av mig 🙂

    Svara
    • Lösa boxar har jag på tok för mycket av allaredan. Det är ju trots allt insidan som räknas 😉

      //Daniel

      Svara

Skriv en kommentar

Din e-postadress kommer inte att synas. Obligatoriska fält är märkta med *

You may use these HTML tags and attributes: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>

En glad skånepåg bosatt i huvudstaden med ett särskilt intresse för språk. Talar bland annat japanska och tyska flytande (melass är också flytande). De första spelminnena är trånandes bakom storasyster framför Mega Man 2, Wrecking Crew och Super Mario Bros. Första gången som hållare av handkontrollen var det Zelda 2: Adventure of Link som spelades – än idag kvar i backloggen.

Glömt lösenord

Ange ditt användarnamn eller din e-postadress. Du kommer att få en länk för att återskapa ditt lösenord via e-post.