Onemarks kåserier: Årskrönika 2020

Äntligen är året som Gud glömde över och förbi, och det inte en dag för tidigt. Jag tillhör vare sig de som blivit permitterade eller blivit av med sina jobb; jag körde på precis som vanligt. Precis som för andra människor innebär det normala ändå att väga fritidsaktiviteterna på silvervåg. Förutom spelen har jag trots allt även ett stort intresse för tecknad film/anime, studier och läsning som konkurrerar med spelen om min uppmärksamhet. 2020 får ändå sägas vara ett år där spelen har vägt rätt tungt.

I slutet av 2019 gav jag förslaget att dra igång en spelkväll i veckan. Tanken var att tillsammans med tre av mina närmsta vänner börja stöka undan lite fler spel i den delen av backloggen där alla soffsamarbetsspelen hänger. Självfallet satte Corona-chan stopp för detta under 2020, vilket gjort att det mesta jag spelat sedan mars har varit ensamspel. Ett antal titlar för två har jag även avverkat tillsammans med min eldiga andra hälft.

Allt som allt lyckades jag spela ut 58 spel i detta nådens år 2020. Jag tänkte i denna lilla årskrönika presentera en handfull upplevelser som gett mig lite extra och verkligen satt guldkant på den annars så dystra tillvaro som 2020 har inneburit. Här är de utan inbördes ordning.

Roving Rogue

Onemarks kåserier: årskrönika 2020: Rovoing Rogue är årets insiderskämt.

Det här blev snabbt co-op-gruppens nya insiderskämt. Roving Rogue är ett knasigt, slarvigt hopkok till plattformsspel för upp till fyra spelare till Wii U. Stilen är som de flesta klassiska nostalgibeten, med en gnutta humor för att runda av det hela. Den främsta humorn kom dock från flerspelarläget. Lagspel är nämligen en fördel i Roving Rogue, men absolut inget måste. Det är extra svårt att hålla sams när man tappar allt momentum av att hoppa in i varandra, vilket är lätt hänt. Nivåerna skrollar både i sidled och uppåt. Oavsett skrolled är det dock med en karakteristiskt bökig kamera som gärna buggar loss som en 50-talist på en dansbandskonsert. Med tanke på spelets kvalitet lär det således förbli exklusivt på Wii U och försvinna i etern när eShopen för konsolen till slut stängs (vilket KOMMER att tillkännages under 2021 – sanna mina ord).

Metroidvania – överallt

Tjugotjugo var året jag tacklade min backlogg inom subgenren metroidvania rejält. Mellan det lättsamt charmiga Gato Roboto och det mörka The Mummy Demastered har jag hunnit med inte mindre än tolv spel som jag skulle sätta stämpeln på. Visst börjar kvaliteten kännas rätt så blandad efter ett tag, men överallt finns något att ta med sig. I Timespinner är det en fantastisk kontroll, i Catmaze är det ett stycke kulturkännedom och i Shantae-spelen (totalt tre stycken klarade i år) är det ett av genrens mest imponerande animationer. Och i dem alla: Ett fantastiskt soundtrack. Ribban är löjligt hög för tonsättningen i den här genren, vilket gör såväl ljud- som bildlandskap till ett ännu större nöje att utforska.

Ghostrunner

Att återupptäcka hatkärleken man hyser inför ett helt designparadigm var en besynnerligt trevlig upplevelse. Paradigmet ifråga är förstapersonsvyn. Faktum med att Ghostrunner var det enda spel jag klarade under 2020 som använder en förstapersonskamera. Kanske var det den smutsiga cyberpunk-estetiken som, likt den kliniskt vita diton i Mirror’s Edge, kallade på mig. Eller så var det den härligt dubstep-eska musiken som satte ett så skoningslöst tempo. Kanske var det påminnelsen om hur tillfredsställande det är att till slut överkomma sina egna svagheter. Det, eller ren och skär masochism. I vilket fall hade jag skitkul med att maxa Ghostrunner och jag lär dyka tillbaka i det igen när jag samlat mod inför Hardcore Mode. Och det kommer jag göra med det söta nya svärdet, helt klart.


Hur toppar man ett 2020 som ändå gett så många bra spelupplevelser? Med 58 klarade titlar skulle ju ett första spontana steg bli att öka takten till det något jämnare 60. Och nu när den stora fina skärmen åker bort igen och tjock-apparaterna får tillbaka sina hedersplatser (frågan är hur länge …) är det kanske hög tid att ta en titt i exempelvis SNES- och Mega Drive-biblioteken. Lusten att spela om Skyblazer eller dyka huvudstupa ner i något obskyrt JRPG ligger och gror i mig.

Hur var ditt spelår 2020? Vad har du för målsättningar 2021? Gott nytt spelår, och må RNGesus vaka över dina framsteg.

Bra
  • Fyfisk spelmusik är dyr ... men fan så kul att samla på!
Sämre
  • Jag har redan hunnit införliva 16 spel 2021 ...

Vad tycker du?

1 0

Skriv en kommentar

Din e-postadress kommer inte att synas. Obligatoriska fält är märkta med *

You may use these HTML tags and attributes: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>

En glad skånepåg bosatt i huvudstaden med ett särskilt intresse för språk. Talar bland annat japanska och tyska flytande (melass är också flytande). De första spelminnena är trånandes bakom storasyster framför Mega Man 2, Wrecking Crew och Super Mario Bros. Första gången som hållare av handkontrollen var det Zelda 2: Adventure of Link som spelades – än idag kvar i backloggen.

Glömt lösenord

Ange ditt användarnamn eller din e-postadress. Du kommer att få en länk för att återskapa ditt lösenord via e-post.