Det som gör gamla spel så intressanta för mig är inte nödvändigtvis nostalgin som de medför. Isåfall skulle jag inte fastna för nya spel med samma upplägg. Nej, det som gör dem intressanta (idag) är hantverket bakom dem; att jobba med begränsningar och prestera utifrån de regler dessa har satt ut. Precis som i livet får vi diverse begränsningar och restriktioner. Det krävs dock ett särskilt sinne och en särskild inspiration för att kunna tänja och t.o.m. spräcka de gränser som tilldelats.
Pixlar och sprites är ett praktexempel på detta. Med begränsade möjligheter lyckas utvecklare, privatpersoner och pixelkonstnärer skapa fantastiska figurer som låter vår fantasi fylla i tomrummen. Detta gäller även musiken från den tiden.
Nintendos 8-bitarssystem släpptes i början av 80-talet och är idag en relik från en svunnen tid. Men trots att det är mer än 35 år sedan den släpptes har den en estetik som uppskattas än idag. Ljudet som presenterades med NES var fyra kanaler som skulle täcka allt från musik till ljudeffekter. Med två squares (melodier) en triangle (bas) och en noise (trummor) fick vi ett otroligt komprimerat format som gav liv till de spel vi spelade. Utvecklarna fick ta ut svängarna så gott de kunde och fantasi och innovation var det som skiljde agnarna från vetet.
Utöver de begränsade kanalerna var melodierna ofta väldigt korta. Med i genomsnitt 50 sekunder per melodi var kompositörerna tvungna att skapa musik som kunde upprepas utan att bli tråkig. Och de lyckades. Idag har spel hela orkestrar och vissa låtar kan sticka iväg till uppåt tio minuter. Soundtracks till spel är numera synonyma med filmmusik.
Nutid möter dåtid
Och här kommer retrospelen in i bilden. Nya spel som följer samma mall och skapar samma genuina känsla som vi upplevde för första gången för ca 30 år sedan. Trots de teknologiska möjligheter som finns väljer vissa utvecklare att följa den gamla regelboken. Om ni behöver exempel kan ni ta en titt på Celeste, The Messengeroch Shovel Knight.
Bloodstained: Curse of the Moon är ett av dessa spel. Det var ett stretch goal som föddes under den Kickstarter som skulle skapa Bloodstained: Ritual of the Night. Med Koji Igarashi bakom spakarna var förväntningarna höga (och är fortfarande på själva projektet, Ritual of the Night). Bonusspelet levererar dock alldeles strålande, både vad gäller bild och musik.
Emulerat ljudchip
En av sakerna som fick mig att falla pladask för spelet var dess ljuddesign. Ett av mina favorit soundtracks till de gamla konsolerna är Akumajou Densetsu – Castlevania till Famicom. Konami utvecklade en liten uppgradering till ljudchippet – VRC6 – som lät spelet få en bredare ljudbild med fler detaljer (ni kan läsa lite om chippet i länken ovan).
Vill ni ta del av alldeles glimrande spel kan jag rekommendera de mer cinematiska genomspelningarna av Shovel Knights briljanta spin-off Specter of Torment och dagens ämne, Bloodstained: Curse of the Moon. Klicka på spelen för respektive spellista.
När jag startade upp Bloodstained: Curse of the Moon var detta chipp det första jag kom att tänka på. Det som utmärker ett bra retrospel för mig är hur trogna utvecklarna är med detaljerna. Hur mycket fingertoppskänsla det finns där. Att ge ett spel pixelgrafik gör det inte retro för mig, även om estetiken talar för det. Jag ser t.ex. inte Octopath Traveller eller Hotline Miami som retrospel. Den grafiska designen är undantaget som bekräftar regeln där.
Fingertoppskänsla
Spel som Axiom Verge, med sin karaktäristiska och ikoniska design är ett retrospel. Shovel Knight, med sitt superba soundtrack av Jake Kauffman är ett retrospel. Bloodstained: Curse of the Moon är definitivt ett retrospel.
Och då ska vi inte glömma melodierna! Med en ljuddesign som direkt ger tribut till VRC6-chipet får vi ett soundtrack som följer samma mall som de tidigare spelen – korta melodier, inte mycket längre än en minut, med minnesvärda toner och en repetition som inte känns jobbig överhuvudtaget.
Bloodstained: Curse of the Moon är ett textboksexempel på vad termen ”andlig uppföljare” innebär. Det här luktar Castlevania lång väg i bild, gameplay, stämning och musik. What a fantastic game to have a curse.
