Jag har pratat en hel del om Dark Souls här. Det är lite ironiskt då jag har varit på jakt efter kläder till denna serie. De har i princip blivit överrepresenterade sedan Spelmode startade förra året. Jag har hunnit skriva om personer från Astora, hur dödsmetall är en fantastisk genre för remixer och hur spelare dumförklaras och fördummas med för mycket handhållande. Allt med Dark Souls som tema. Det här blir den fjärde (men inte den sista!) delen i serien. Jag tänker totalt ignorera ämnet ifråga, inte för att det inte finns intressanta ämnen att prata om när det gäller black metal och diverse blåsväder vissa artister har hamnat i. Jag vill istället fokusera på en liten olycka jag nyss råkade ut för. Mest för att det var en rolig och väldigt udda upplevelse.
Klädesplagg: T-shirt
Spel: Dark Souls
Motiv: Björkrislogo med texten ”A Blaze in the Lordran Sky”
Köpt: Teepublic
En vandrande katastrof
I Januari 2017 åkte jag in på akuten med en blödning i hjärnan. Det visade sig vara en hjärntumör, så jag skeppades till Uppsala för magnetröntgen och operation. Allt skedde väldigt snabbt och efter operationen var min balans allt annat än bra. Den är fortfarande inte 100% och jag måste tänka på det hela tiden när jag dräller omkring. En annan sak som avsevärt sänkts är min hantering av alkohol. Jag behöver inte dricka mycket för att det ska ge allvarliga konsekvenser. Efter några glas vin kan min kropp börja stänga av och få min koordination att bli lika elegant som om jag druckit fyra gånger så mycket. Det och minnesförlust.
Den här gången fick det dock lite större konsekvenser än väntat. Efter en mycket trevlig middag hos min flickväns pappa bestämde jag mig för att gå hem. På vägen till hallen hann jag stänga av. På vägen därifrån lyckades jag ramla och slå armbågen. När min kära flickvän tittade förbi för att se att jag tagit mig hem som folk vid fyra på morgonen sitter jag i min dino-onesie. Framför mig har jag en halva knäckebröd med symmetriska gurkskivor utplacerade. plötsligt var jag mycket klarare än när jag drällt iväg utan henne, tidigare på kvällen. ”Jag har ont i armen!” utbrast jag, innan hon suckade och gick hem. Jag minns ingenting av det.
Lustigt nog var det samma arm som jag tidigare fått en infektion i. Det var då jag slängde ihop Unwanted Adventure på Instagram. Nu blev det en uppföljning av det. Även denna gång trodde jag inte att det var så allvarligt förrän de gav mig andra svar på akuten. Vad jag trodde skulle vara en lätt fraktur, lite smärtstillande och en vända hem slutade med en totalt avslagen benbit som flyttat sig 5 mm, gips, en säng hos ortopeden och en operation nästa dag. Håhå jaja. Kul tisdag.
Häftigaste bedövningen någonsin
När det väl blev dags för operation på onsdagen frågade läkaren om jag ville ha lugnande innan. Min erfarenhet säger att bedövning kommer intravenöst, antingen via spruta eller infart. Det är inget du behöver lugnande för. När de började gnida in min hals med ultraljudsgel blev jag lite nervös. ”Uhm, exakt VAR tänkte du behöva mig!?” Läkaren svar som det vore helt uppenbart (vilket det var för alla utom mig): ”Vi går in i halsen och bedövar ett nervkluster där. Vi använder ultraljud för att hitta rätt, men det kan som sagt ta någon minut.” Panik eller ej, det ska ändå göras så det är lika bra att förbereda mig mentalt på det. ”Dubbel lugnande här borta! Gör er beredd på påtår!”
De ger mig lugnande och laddar sprutan för bedövning. Ni anar inte hur mycket jag önskar att jag kunde filma det! Jag får se på displayen hur nålen går in i halsen, tar sig genom hinnor och sprutar in vätska. Jag ser vad som händer på skärmen men känner det i halsen. Det är i särklass en av de häftigaste upplevelserna jag varit med om.
Inte lika mycket kladd som väntat
När jag vaknar är jag uppkopplad överallt och har runt nio, tio olika slangar och kablar som löper ut från olika mätinstrument och påsar, till min kropp. Inte särskilt omtöcknad eller illamående, men definitivt exalterad och utmattad. Onsdagen ägnas åt serier och sporadiskt sovande. På torsdagen gör vi en ny röntgen för att se att allt ser bra ut, får prata med läkaren och lägga om gipset för hemfärd. När jag träffar damen som ska lägga om armen får jag en chans att ta en titt på förbandet. Det förklarar den klibbiga och blöta sensation jag har fått vid ingreppsområdet. Jag får även välja en färg att pimpa gipset med.
Åtta veckor utan spel
Läkaren säger att jag ska ha gipset i sex veckor. Stygnen tas bort ca 2½ vecka efteråt. Jag kommer springa runt med gips på min systers bröllop, men det är tydligen inga problem. De kan snitsa till det vid omläggningen för att se lite tjusigt ut. Det är stilpoäng om något i min mening.
Det största problemet för mig är att jag inte kommer vara spelduglig under Overwatch och deras årsjubileum. Deras PvE-event hör till en av mina favoriter då jag är mer co-op än PvP, trots att Overwatch är ett lysande undantag i det avseendet. Jag spelar knappt något alls nu då jag bara har en hand att använda mig av. Hela den här artikeln är skriven med en hand och jösses vad handikappad jag känner mig! Allt tar en löjligt lång tid, men det är väl lite att förvänta sig när en ska fjanta sig och slå av en redig bit av armbågen.
