Psycho Fox fullkomligen osar charm för den spelare som kan vänja sig vid dess minst sagt tröga fysik. Titeln ses som den spirituella brodern till Decap Attack/Magical Hat (på Mega Drive) och Kid Kool (NES). De är nämligen utvecklade av samma team på Vic Tokai.
Det jag menar med trög fysik är att spelkaraktärerna behöver en startsträcka för att nå sin maximala hastighet och därmed höjdpotential i sina hopp. Det är inte helt olikt Super Mario Bros, men kräver betydligt fler pixlars bredd innan vi snackar fullt momentum. Sedan har du flaggstänger som kan hjälpa till att skicka dig all världens väg om du springer mot dem i toppfart och tajmar ditt hopp.
Psycho Fox är ett av de där spelen som kräver att du trycker på pausknappen på konsolen för att komma in i valmenyn. Väl där inne kan du använda föremål som gör dig antingen odödlig, dödar allt på skärmen, eller den bästa: den som låter dig byta spelkaraktär. Förutom den titulära räven kan du även spela som flodhäst, apa och tiger. De har alla olika egenskaper som gör att du spelar spelet helt annorlunda. Det är skumt att du måste ha föremål för att byta karaktär (eller tja, transformera dig till en annan, som manualen säger), men det främjar ju ännu mer att utforska banorna helt.
Banorna är uppdelade i sju zoner med tre områden, rundor, i vardera. Det blir totalt 21 banor, vilket känns som ett rätt matigt äventyr när allt kommer ikring. Psycho Fox har dessutom warpzoner som kan förflytta dig raskt framåt – ifall du är riktigt duktig till sista banan från den absolut första, kul nog.
Bildkälla: GameFAQs.
Jag förstod verkligen inte grejen med Psycho Fox när jag tog det på premiärtur för sisådär tio år sedan. Nu gör jag det. Förutom en bedårande grafik och en vanesak till fysik så är musiken riktigt härlig och bandesignen lagom sadistisk. Vad gäller svårighetsgraden är den dock rätt oförarglig när du ändå kan fortsätta från exakt samma bana när du får slut på liv – ändock utan dina föremål. Extraliv kommer dessutom tillbaka mellan varje försök, vilket innebär att du går med plus om du dör på sista banan (som har tre relativt lättillgängliga extraliv).
Psycho Fox är en av de Master System-titlar som faktiskt fått lite upprättelse i efterhand. Folk talar väldigt gott om det, särskilt fans av konsolen. Det är dock långt kvar innan det uppnår den status jag tycker att det förtjänar. Precis som det andra ”psycho” spelet jag gått genom i den här artikelserien, Psychic/Psycho World, känns det som en franchise värd att återvända till med en mer modern synvinkel. Jag skulle gärna se både uppföljare och någon form av nysläpp, ty Psycho Fox har aldrig lämnat sin hemplattform.
