Wolfchild har Virgin:s logga på sig och är samtidigt gjort av Core Design. Frågan är om det här är mer av Chuck Rock eller av Hook. För mig är det här ett helt oskrivet kapitel av okänd storlek. Titeln dyker inte upp i många texter om Master System, men den finns på hela sex andra plattformar också. Släppen är dessutom rätt täta, mellan 1992 och 1993. Master System hör till de sista, vilket kan innebära att det är den som fått mest polish, eller den som är mest av en eftertanke.
Master System-upplagan av Wolfchild är oroväckande lik Chuck Rock: en riktig banger till titelmelodi av Matt Furniss; i övrigt inte en ton i gameplay, en banlayout utan större eftertanke och en lite för ojämn skrollning för någons eget bästa. Och det värsta? Omvända hopp- och attackknappar!
Konstaterat är alltså att Wolfchild, åtminstone det här på Master System, är en eftertanke; lite av ett C-spel om man vill kalla det så. Men det är varken särskilt frustrerande eller orättvist i övrigt; här finns sparpunkter, extraliv, lagom stora träffytor och en detektion av dessa som inte är helt godtycklig. Ett C-spel med lite eftertanke, skulle jag vilja säga. Det yttersta exemplet på detta är väl när du väl tar för mycket skada och blir människa igen, och därmed förlorar din distansattack. Hoppet om att få mer hälsa är då aldrig helt ute, så du kommer aldrig att behöva hoppa till din död för att de det ett nytt försök.
Jag använde aldrig några lösenord i Wolfchild – spelet klarades nätt och fint av i en kort sittning – men här finns ett charmigt påskägg i form av fusklösenordet MARIO. Koden ger dig odödlighet, låter dig välja vilken bana du vill börja på och visar ett hemligt meddelande.
Jag kan inte med berått mod rekommendera Wolfchild, men såvitt ”skitspel” anbelangar är det klart ett av de mer väldoftande.
