Handen på hjärtat: Jag har innan denna text aldrig spelat ett Paperboy-spel tidigare. Visst känner jag till det – Paperboy är nog vad man får kalla för en klassiker – men mestadels känner jag då till det via allas vår arge spelnörd James Rolfe. Sedan är det här ju en av de DÄR titlarna. De där som finns på varenda plattform under solen (eller åtminstone under 80- och 90-talen). Amiga, Apple II, Commodore 64, ZX Spectrum, NES, Game Boy, Mega Drive, och så klart även Master system, för att nämna några.
På Master System fick vi Paperboy 1990 i Europa och Nordamerika, medan Sydamerika fick vänta till 1992. Inget Japan alltså – eller Asien alls, för den delen. Vad betyder det? Är kulturen med tidningsbud så pass främmande där borta? Eller är spelet helt enkelt inte särskilt bra, trots sin uppsjö portar? Dags att stilla nyfikenheten.
Vad möter en, om inte U.S. Gold-loggan följt av Tiertex? Aj.
Men okej, det är nu jag ska krypa till korset som den syndare jag är. Paperboy på Master system är … ett bra spel. AVGN-videon nämnd ovan har sina poänger, glyttig som den är, men jag har förvånansvärt roligt med Paperboy. Spelet är snyggare än sin NES-namne, för det första. För det andra kontrollerar det helt okej, trots styrdonets förmåga att avsky raka kommandon. För det tredje ger de tre olika svårighetsgraderna en god chans för de flesta att vänja sig vid hur Paperboy spelas, för att sedan kunna utmana sig själva.
Mitt enda problem med Paperboy var att jag aldrig lyckades få några nya prenumeranter, trots att jag krossade fönster som aldrig förr. Efter min sejour förstod jag även, efter visst observerande, att jag hade missat att hinderbanan i slutet på varje ”bana” (dag) gav extrapoäng för att pricka måltavlorna med tidningar. På något sätt känns det betryggande hur hopplös man kan vara på uppenbara instruktioner. Jag menar, måltavlorna ser både ut som måltavlor och är gulfärgade!
