Alien Syndrome är en bortglömd spelserie, utvecklad och utgiven av SEGA själva. Till dags dato finns i princip bara tre någorlunda separata spel i serien: originalet, AGES-utgåvan på PlayStation 2 samt Wii- och PSP-titeln med samma namn. De är alla springa-skjuta-spel med fågelperspektiv som handlar om att döda utomjordingar och rädda mänsklig gisslan.
Arkadoriginalet av Alien Syndrome dök upp 1986 och har portats och återutgetts så många gånger att det känns konstigt att man inte pratar så mycket om det nuförtiden. Master System-spelet kom ut 1988 i Europa och är ett av konsolens mest välsläppta spel; förutom i Europa finns det tillgängligt i Japan, Nordamerika, Sydamerika samt Australien. Till skillnad från de flesta andra versioner skrollar det som Zelda, vilket möjliggör lite fler fiender på skärmen samtidigt.
Det största problemet med Alien Syndrome på Master System är avsaknaden av två spelare samtidigt. Att de inte lyckades trycka in det i en titel känd för just detta i varenda version av spelet känns så lättjefullt. Jag menar, till och med den primitiva hemdatorn ZX Spectrum klarade av två spelare samtidigt – likaså den främsta liknelsen NES! Kassetten är dessutom den näst största storleken som konsolen stödjer, med sina 2 megabit. Jag vet inte vad andra anser, men för mig är spel som alternerar mellan två spelare bland de absolut tråkigaste sätten att spela tillsammans med någon.
Det andra problemet med den här versionen av Alien Syndrome är att det är rätt svårt. Du måste dessutom spela det med en Master System-kontroll, vilket i vanlig ordning känns sådär. Det här är nog en av de titlar som mest hade behövt ett bättre styrkors.
Något Alien Syndrome lyckas med är en fenomenal stämning, med sitt trummande soundtrack och, trots konsolens begränsade kapaciteter, rätt äckliga estetik. Fienderna som ser ut som blå slime-maskar på bana 2 är inget mindre än motbjudande och har ett imponerande vämjeligt rörelsemönster. Bossarna är tillika räliga som bara den!
Jag har definitivt kul med Alien Syndrome, men det sparkar min röv till andra sidan universum med sitt 3-liv-inget-continue och fiender som dyker upp ovan på en med minimal tid till reaktion och total odödlighet fram till de slutar blinka. Det är allt annat än ett rättvist spel, och en vacker dag kommer jag att utkräva hämnd – antingen med ihärdighet eller en Action Replay. Alien Syndrome skulle varit en tvespaksskjutare som dess efterkommande, och det skulle definitivt ha fler extraliv eller åtminstone en Level Select-kod. Att dö tre gånger mot en boss för att kontrollfan vägrar ett rakt kommando är bara kul så många gånger, trots allt.
