På Gamescom fick jag möjligheten att spela Dragon Ball Z: Kakarot, Bandai Namcos nästa storfräsare i den anrika serien. Jag gjorde misstaget att spela det fria äventyrsläget först, när jag borde ha spelat striden mot Perfect Cell först. Ja, Cell Saga är bekräftat till Kakarot (vilket borde betyda att Trunks Saga också är med)! Samt att Gohan, Vegeta och Piccolo är spelbara karaktärer, men det var nästan förväntat. Sa jag att Goku kan ta körkort?
Kluven till miljön
När de visade friläget till Dragon Ball Z: Kakarot under E3 tidigare i sommar såg den semi-öppna världen ganska tom ut. Något jag fick smaka på under Gamescom. När jag tar kontroll över Goku och flyger ut över ett bergsområd ser omgivningen ganska öde ut. Stora gräsområden saknar detaljer, enstaka träddungar ligger avskilt och ytorna är släta, utan djup eller vidare variation. På enstaka ställen står NPC:s och små kupolformade hus men inga större strukturer. Några få djur rör sig över slätterna och på avstånd kan jag se en dinosaurie trampa runt, men den låga densiteten av liv får världen att kännas livlös.
Med begränsad tid tillhanda har jag inte möjlighet att undersöka världens substans. Jag hinner göra ett sidouppdrag för att testa interaktionen med NPC:s och blir besviken när dialogerna inte är fullständigt röstade. Baserat från informationen på kartan blir jag införstådd i att vi bland annat kan samla resurser, köpa utrustning, träna kampkonst, och äta mat.
Om Dragon Ball Z: Kakarot har andra, mer detaljerade områden som någon av seriens storstäder, återstår att se. Med vetskapen om att Kakarot är en trogen återgivning av Z-serien kan vi räkna med en ganska stor variation av miljöer. I en trailer ser vi skymten av en storstad så än finns det hopp!
Episka fighter
Något som Kakarot gör otroligt bra är striderna. De är intensiva, snabba och visuellt spektakulära utan att kontrollmetoden känns invecklad. I grunden har du knappar för att slåss och undvika, men ett större utbud av upplåsta attacker (kamehameha till exempel) går att ta fram med axelknapparna och styrkorset huserar spelarens föremål. Det hela känns väldigt intuitivt vilket lämnar fokuset till det som händer på skärmen.
I ett annat spelläge får jag spela ut det episka crescendot på Cell Sagan i en dramatisk strid mot Perfect Cell. Demon visar vad spelets boss-strider går för och jag medger att jag är hänförd. Perfect Cell är ett monster med mer än 13 livsmätare och piskar runt mig som om jag vore ett löv. När jag lär mig hans attackmönster blir det en dödlig dans av knytnävar och energistrålar. Kratrar bildas i marken där jag slår ner och kläderna slits allteftersom striden fortgår. Men Perfect Cell står glänsande i hans fulla prakt. Tio minuter senare och med hjälp av en generös mängd potions desintegrerar Gohan Perfect Cell med en sjujädrans kamehameha. Allt avslutas med en fenomenalt animerad sekvens som är likvärdig animen. När jag går där ifrån är jag ändå säker på att Dragon Ball Z: Kakarot kommer lyckas. Kanske till och med nå Super Saiyan.
