Pixelgrafiken kommer nog aldrig gå ur tiden för spelvärlden. Jag skulle kunna skriva en bok om varför det är ett så gediget hantverk och har en så viktig roll i spelvärlden. Jag nöjer mig dock med att säga att det är en jävligt snygg design.
Problemet många ”retrospel” har är att de kastar in pixlar som artwork, men använder effekter och musik som så tydligt visar att det är ett modernt spel. Den där särskilda känslan vi fick av spelkonsoler på 80-talet är ganska sällsynt i spel vi kallar retro idag.
Här kommer Bloodstained: Curse of the Moon in i bilden. Med en uppdaterad palett får vi ett pixelspel som känns otroligt mycket Castlevania. Musiken är helt fantastisk, både vad gäller minnesvärda melodier (vilket är ikoniskt för de gamla spelen) och ljudbilden som används. Det är inte särskilt konstigt när det är Michiru Yamane (Bloodlines, Symphony of the Night, Aria of Sorrow, Portrait of Ruin, m.m) som skrivit musiken. Spelets största brist är att det är kort, men även det följer en oskriven regel för gamla lir.
Med samtliga aspekter invägda i kontexten – grafik, ljud, spelglädje, gameplay och referens – är Bloodstained: Curse of the Moon ett av de bästa retrospelen vi fått glädjen att ta del av i år.
Daniel Onemark:
Jag kunde inte hålla med Nakadai mer i det han säger: Bloodstained: Curse of the Moon är en hyllning lika mycket som en tour de force till det gedigna hantverk som retrospelskapande är. Som en backare av Kickstarter-kampanjen ser jag ju så klart enormt mycket fram emot den färdiga produkten (alltså Ritual of the Night). Men ännu mer så när ett sånt här kärleksbrev kommer farande till synes från ingenstans.
Är det något spel som ska utnämnas till årets retro 2018 är så det Bloodstained: Curse of the Moon.
