En tidlös klassiker föds
1998 var ett ovanligt starkt spelår. Flertal minnesrika titlar släpptes till en hugad publik. Actionfansen fick chansen att sparka rumpa i Half-Life, rollspelsnördarna fick lajva runt Baldur´s Gate, spionkramarna fick rädda världen i Metal Gear Solid och zombiefansen fick sin hjärtattack i Resident Evil 2. Men en produktion stod verkligen ut från mängden, en skapelse som fick hela rummet att lysa upp när teven slogs på med full kraft. Jag syftar på Legend of Zelda: Ocarina of Time. Det här spelet har korats under årens lopp till ett av världens bästa – någonsin.
1986 lanserade Nintendo Legend of Zelda till sin dåvarande konsol NES. Spelaren tar rollen som pojken Link vars uppdrag är att rädda prinsessan Zelda från den grymme härskaren Ganon. Link måste hitta samtliga åtta delar av en mystisk trekraft för att kunna besegra Ganon. Upplägget går ut på att spelaren måste navigera mellan olika kartor och utforska miljöerna för att hitta det som behövs för att avancera vidare i spelet. Tolv år senare var det dags för Link att ta 3D-steget till ett kraftigt utökat Hyrule som äventyret är placerat i. Legend of Zelda: Ocarina of Time var det största Nintendo 64-spelet någonsin vid den tidpunkten och det märktes. I åtskilliga intervjuer senare berättade Nintendochefen Shigeru Miyamoto hur krånglig utvecklingen var. Man skulle komprimera en gigantisk värld i konsolens minimala 4 MB-minne och försöka samordna hundratals utvecklare i en sammanhängande helhet som spelet krävde. När en prototyp visades under bolagets Space World-mässa i december 1995 var det få som kunde tro att spelet skulle få en sådan betydelse som det gör idag.
Redan vid introduktionen kände undertecknad hur grafiken bokstavligen strålade ut genom tv-rutan. Uppvaknandet i Kokiri Forest satte nivån för vad som komma skulle. De första tonerna var lekfulla och kittlade mig att fortsätta upptäcka världen runtomkring. När vederbörande gick in i det stora Dekuträdet introducerades stridssystemet som skulle bära mig genom resten av spelet. Genom ett enkelt knapptryck kunde spelaren ”låsa fast” en fiende och aldrig släppa den ur sikte så länge ”fastlåsningen” var aktiverad. Ju mer spelaren avancerade in i berättelsen, desto mer utrustning och förmågor plockades på för att möta det svårare motståndet.
Okej, men varför var det så bra?
Enkelt svar: spelglädje! The Legend of Zelda: Ocarina of Time är så proppat med färger, kreativ problemlösning och utforskande att dumburken knappt stod upprätt. Berättelsen är enkelt upplagt men utformad för att spelaren ska ta sig an en radda med uppdrag som sträcker sig från landsbygden till massiva bergstoppar i fjärran östern. Hjärtat i mekaniken är möjligheten att resa mellan tiden från barndomen till sena tonåren i Hyrules slott. Totalt finns det fjorton kapitel att navigera genom och dessa stycken är underbart designade i förhållande till arkitektur, innehåll och variation. Det finns alltid något nytt att upptäcka och varje bit har det där ”lilla extra” som eggar fantasin till det yttersta. Mellan uppdragen kan spelaren ge sig ut på äventyr. Vad sägs om att fiska den största firren i Lake Hylia eller ta en ridtur på slätten med hästen Epona? Besöket på gravgården i Kakariko Village gav mig kalla kårar längs ryggraden när undertecknad föll i ett av gravhålen.
The Legend of Zelda: Ocarina of Time är också oerhört vackert grafiskt sett. Det var sin tids mest imponerande ögongodis som kunde beskådas på en spelkonsol. Merparten av ljudslingorna skrevs av Nintendos legendariska kompositör Koji Kondo. Han hade ambitionen att slänga in ett nytt musikstycke som var kopplat till varje kapitel eller en specifik uppgift. Genom blåsinstrumentet kärlflöjten skulle spelaren interagera med omgivningen för att kunna ta sig vidare i storyn. Dessa sånger blev med tiden så populära att de fick en skara fans som helhjärtat satsat på att visa upp sina talanger. Youtube är fyllt av videos av glada amatörer som stolt visar Kondos fantastiska ljudskatter till en öppen publik.
Eftermälet – hur gick det sen?
Legend of Zelda: Ocarina of Time blev ett av Nintendo 64-konsolens mest säljande spel. Över 7 miljoner exemplar skeppades världen över. Bara Goldeneye 007 kom upp i liknande siffror innan konsolen drog sin sista suck. Recensenterna var fullkomligt lyriska och matade ut full pott efter att eftertexterna rullade. Sveriges största speltidning Super Play maxade betyget på sin hundragradiga skala i decembernumret-98 och var – minst sagt – imponerade över Nintendos envetna satsning att ta Zelda in i framtidens konsolkraft. Den amerikanska spelsajten IGN visade prov på samma inställning och likaså Japans spelskrift Famitsu.
2011 hade Nintendo den ofantligt goda smaken att släppa en nyversion av spelet till sin handburna konsol 3DS. Nyversionen var grafiskt uppskalad och hade ett ny svårighetsgrad som låstes upp efter att kampanjen klarats första gången. The Legend of Zelda: Ocarina of Time 3D blev en av konsolens mest säljande spel och fortsätter vara hett åtråvärt på den begagnade andrahandsmarknaden för spelsamlare.
Än idag fortsätter spelet ge eko bland gamers som fortfarande vägrar släppa taget om denna juvel. Trots åtskilliga senare Zelda-titlar så har inget lyckats bräcka Ocarina of Time. Det är och förblir toppen av gräddtårtan av hela Zelda-universet.
