Out Run (eller OutRun, som verkar vara det föredragna sättet att skriva) är det spel som på allvar öppnade mina ögon för klassiska SEGA-arkadspel. Producenter/designers Yu Suzuki och Yoji Ishii tog tydligen en avdragsgill roadtrip genom Europa för inspiration till arkadförlagan, från Frankfurt till Rom.* Känslan av fart och fläkt är intakt och spelet står sig som en absolut klassiker inom racinggenren (eller snarare driving-genren). Till dags dato har OutRun släppts till inte mindre än 17 olika plattformar sedan arkadoriginalet från 1986. Master System-versionen släpptes mellan 1987 och 1991 i samtliga regioner där konsolen var aktiv, och är den tredje jag ger mig på.
Men Master System är en rätt klen tingest jämfört med OutRun:s moderkort, som skapades specifikt för spelet och baserades på System 16-kortet (som driver Fantasy Zone och Shinobi, för att nämna några vi redan stiftat bekantskap med på Varvat förut). Trots uppenbara nedgraderingar är dock OutRun på Master System rätt spelbart.
Rent gameplaymässigt är precis allt där det ska vara: gas, broms, låg/hög växel. Bilduppdateringen är absolut sävlig, men den är stabil. Det enda minus här är när du kör under de ikoniska stenvalven. Då roterar inte själva spelfältet, utan du är mer låst i din bana. När du åker in bland valven känns det lite som att en brytare tänds och du kan bara röra dig i sidled, lite som siktet i en rälsskjutare. Detsamma händer även precis när du ska passera checkpunkterna. Det är egentligen ett minus för fart- och spelkänslan, men kanske på något sätt ett nödvändigt ont.
Grafiskt är Master Systems OutRun inget underbarn, men man lyckas ändå med sagda stenvalv, kullar, sten, träd och diverse andra hinder. Flimmer i sprites förekommer nästan bara när du kraschar med bilen; ju mer spektakulärt desto mer omfattande dipp i bildhastighet.
Hiroshi Kawaguchis soundtrack finns här – alla fyra låtar från originalet – arrangerade av Yuji Naka själv. Det innebär dock att min favorit, Camino a mi Amor (som är exklusiv i AGES-versionerna på 3DS/Switch), är MIA, men ljudet har lite mer problem än så. Med sina futtiga, oflexibla ljudkanaler får konsolen vare sig Magical Sound Shower, Passing Breeze, Splash Wave eller Last Wave att låta särskilt bra. Efter ett tag är det dock dugligt, särskilt Magical Sound Shower.
Men vänta, OutRun har ju också ett FM-soundtrack, så klart! Men det låter inte heller något vidare. Oavsett soundtrack vill jag absolut påstå att PAL-hastigheten är den rätta. Skillnaden är särskilt elak mot Passing Breeze, men hela soundtracken låter framstressad i hastigheten som ”ska” vara den rätta. Överlag är ljudet i OutRun på Master System lite av en besvikelse (med undantaget Splash Wave, som jag diggar i alla varianter och hastigheter). Med tanke på att det ändå är OutRun vi pratar om är det fortfarande ett okej soundtrack, både för sin ålder, genre och maskin. Det bleknar bara i jämförelse med, tja, det här.
Men Master System har faktiskt två ytterligare OutRun-spel. Jag undrar, sade flundran, om dessa kan toppa det här.
*: Enligt en intervju till boken SEGA Master System, A Visual Compendium (Bitmap Books, 2019: 121).
