The Last of Us var onekligen ett av de finaste spel som släpptes till den förra konsolgenerationen. Redan från starten engagerades jag i Ellies och Joels öde genom ett post-apokalyptiskt USA. Naughty Dog lämnade inget åt slumpen när spelet mejslades fram under den tre år långa utvecklingsfasen.
Ett av de starkaste minnena var mötet med girafferna i den övergivna zoo-inhägnaden i Salt Lake City. Efter att kämpa sig genom helvetets alla kval beger sig Joel och Ellie upp på taket på en byggnad. Plötsligt noterar Ellie något som rör sig i periferin och rör snabbt mot platsen där händelsen inträffade. Joel hakar på och hör Ellies röst. Några sekunder senare bevittnar paret en livs levande giraff som sträcker sig mot en trädkrona.
När blicken lyfts över djuret ser spelaren en större giraffhord längre ned på marken. Ellie får en påminnelse om att livet inte alltid består av grymhet och sorg, till tonerna av lunkande mysmusik. Själv stannade jag upp och noterade länge flocken innan den försvann längre bort mot horisonten. Det var ett (ovanligt) avbrott jag länge väntat på.
