Samma argument kan användas i spelvärlden, där vi som spelare får känna att det är vi som hittar hemligheterna, vi som klarar av bossarna, vi som klarar av olika pussel. Det är inte spelet som håller oss i handen och sakta leder oss i rätt riktning med obefintlig svårighetssgrad och tonvis av checkpoints. Det ger oss en känsla av fullbordan och självständighet.
Detta betyder inte att dylika spel nödvändigtvis behöver vara dåliga, men trenden kan ifrågasättas i mitt tycke. Jag har absolut inga problem med spel som bara låter dig uppleva dem. När jag spelar storydrivna spel kör jag alltid på easy då jag vill ha upplevelsen och berättelsen. Ju större fokus det är på hgameplay, desto mer angelägen är jag att köra på högre svårighetsgrader. Ett spel som verkligen har fokus på gameplay är Bloodborne. Med det sagt har det utmärkt närvaro av andra element också, som utforskande och story. Anledningen till att jag valde Bloodborne här är för att det har starka influenser av HP Lovecraft och den kosmiska skräck som han etablerade för ungefär hundra år sedan. Låt mig gå igenom de olika elementen mer kategoriserat.
Gameplay
Bloodborne är utvecklat av FromSoftware, som tidigare gett oss Dark Souls-spelen. De är kända för en otroligt rolig och tydlig gameplay, där misstagen ligger hos spelaren, inte programmeringen. Bloodborne har ett högre tempo, vilket gör det mer likt hack’n’slash-spel som Devil May Cry, Metal Gear Rising: Revengeance och Bayonetta. Det är i princip ett Platinum Games-spel, fast draperat i FromSoftware och deras staminasystem. Spelare får därför lära sig hur viktigt det är med snabba beslut, reflexer och strategiskt tänk – samtidigt. Som spelare kan du inte förlita dig på att levla upp för att göra spelet lättare – det hänger på dina egna förmågor. Du som spelare måste vara bra nog för att ta dig an utmaningen.
Story
Det som gör storyn överlägsen sina Soulskusiner är Lovecrafts mörka skräck. Du har dina ockultister, fanatiker, monster och obeskrivliga tentakelvidunder som gör tillvaron osäker och obehaglig. Efter en bit in i spelet börjar tidigare osynliga krafter uppenbara sig då du besegrar en viss fiende. Plötsligt är månen blodröd, världen draperad i en färg från rymden (ja, det är en Lovecraftreferens) och skräcken som hela tiden funnits i Yharnam blir synlig för spelaren. Logik upphör att existera när enorma korpar plötsligt har hundhuvuden, hundar har korphuvuden och kosmiska väsen, fulla med tentakler och obeskrivliga lemmar försöker förtära dig. Där Soulsspelen är en kärleksförklaring till Berserk (som i sin tur känns ganska Lovecraftig emellanåt) är Bloodborne är ett kärleksbrev till Eldritchskräcken och den obeskrivliga, kosmiska skräck som Lovecrafts genre har gett upphov till.
Bloodborne är, i mitt tycke, jävligt svårt. Det är frustrerande och provocerande emellanåt, men allt handlar om att behålla sitt lugn, sitt tålamod och sin uppmärksamhet. Det daltar inte med dig och när du besegrar din första boss kommer tillfredsställelsen och stoltheten vida överstiga många slutbossar i andra spel. Det gör Bloodborne till ett spel som alla borde spela för mig – det ger dig självförtoende och stolthet, för att inte tala om massiva bragging rights när du väl klarat av det.
Har du missat ett avsnitt? Klicka dig vidare till övriga dagar här!
