Visst, du spelar om rogue-lites om och om igen, men det är en del av deras spelmekanik. Det är som att göra en lista på spel där en skjuter en massa – att ta med ett CoD-spel känns lite väl lätt, då ett spel som Metal Gear Solid vore mycket mer intressant.
I Borderlands kan du välja på fyra olika vault hunters; Roland, Lilith, Mordecai och Brick. Vad första spelet hade (som de andra tyvärr saknade) var weapon proficiency – en spelmekanik som gör ditt spelande mer konsekvent och roligt. Ju fler exp du drar in med ett equippat vapen, desto mer proficiency får det. Du levlar med andra ord upp dina vapen också. Detta resulterar i att du blir stadigare med det vapnet, för mer skada, laddar om snabbare, skjuter snabbare, osv. Det finns en hel del perks att få om en är beslutsam.
Min första genomspelning var med Mordecai. När jag väl klarat av spelet var jag såklart tvungen att köra igenom det med de andra tre karaktärerna också. När jag väl gjort det ville jag köra en ”proficiency run” så jag spelade igenom det igen med Mordecai och Lilith. Detta gällde alla sidouppdrag och alla expansioner. Detta med bara en vapentyp; SMGs för Lilith och sniper rifles med Mordecai. Bossar behövewr skarvas lite, så där användes lite andra vapen för att nöta ned dem, men det gick att göra. Det är sex genomspelningar. Och nej, jag lekte inte särskilt mycket i True Vault Hunter mode.
Ett tag senare började jag skriva för Xboxlife, en spelsida exklusivt inriktad på Xbox. Jag sålde lite spel och köpte en 360. Det är ju lite av en förutsättning kan en tycka. Det började rycka i Borderlandsfingrarna efter ett tag, så jag köpte spelet även till denna plattform. Efter två, tre genomspelningar av originalet och några DLC:er kände jag mig nöjd. När det blev dags för vårt Borderlandsmaraton kunde jag inte hålla mig, så jag spelade igenom spelet med Lilith i väntat på att vi skulle börja. Sedan körde jag igenom det med Mordecai i streamen. Båda två med inriktning proficiency. Efter att vi kört igenom spelet hade jag spelat igenom spelet runt tio gånger. Funderar starkt på att köra igenom det igen.
Vad är omspelarvärde?
Självklart är smaken som baken och vissa har nog nöjt sig med att spela igenom Borderlands med bara en karaktär. Vad som gör omspelarvärdet så tydligt är möjligheten att variera spelstilen. De snackade om att det senaste Prey skulle ha ett enormt omspelarvärde då du kan göra på så många olika sätt, men det kändes mer som överdrifter i jämförelse med många andra spel. Rogue-lites är designade kring omspelarvärdet, så de har definitivt lyckats med den biten.
Andra spel som lyckas på ett mer otippat sätt är Borderlandsserien, Dark Souls-serien och i princip vilket spel som helst där du har en rolig gameplay och möjlighet att välja på ett antal spelstilar med väldigt olika förutsättningar. Inte nog med att du har olika förmågor hos dina vault hunters, men med proficiency-systemet var Borderlands det mest omspelarvänliga i serien. I följande spel var upplägget snällare och lät dig ändra dina uppgraderingar hejvilt och weapon proficiency var borttaget. Det fanns alltså inget som skilde den ena genomspelningen från den andra, annat än de olika superattackerna. I Borderlands 2 fick vi förvisso lite DLC-karaktärer också, men när du väl kört ut spelet med var och en finns det inget kvar. Såvida en inte är ett superfan och vill utmana sig själv genom att bara boxa sig genom spelet, bara använda en vapentyp eller liknande. Precis som 100%-mentaliteten i äldre spel ger det bara en personlig tillfredsställelse. Jag var hur nöjd som helst när jag hittat alla ödlesvansar i Shadow of the Colossus t.ex. Med det enda som kunde bekräfta det var sparfilen och min erfarenhet av det.
Jag lade runt 700 timmar i första spelet. I delarna som följde efter det har speltiden inte varit i närheten av det. Det finns skäl till det också.
Har du missat ett avsnitt? Klicka dig vidare till övriga dagar här!
